Tänkte berätta om en liten filosofi jag har om personlig utveckling.

Den bygger på två huvudprinciper Howard Gardners sju inteligenser och den svagaste länken.

Jag har under en stor del av mitt liv låtit mig begränsas av att inte våga det jag är dålig på eller rädd för att uppfattas som dålig på. Men när man undviker det man är dålig på så begränsas man i andra områden. Jag är till exempel takt och tondöv vilket inte är så kul i sociala sammanhang, med tiden begränsar det allt mer. Så jag köpte hem dans DVD med afrikansk dans, latin aerobic och dirty dancing. Superkul motion, ja jag tycker det är kul att dansa även om jag inte kan. Jag har blivit bättre på det när jag kan dansa i min ensamhet utan att någon ser eller kan tänka kritiskt. Efter ett tag har jag vågat förlja med kompisar på zumba pass och annat. Jag är inte längre totalnovis när det gäller dans

För att råda bot på min tondövhet så har jag köpt en okarina, ett lite udda instrument, jag kan spela två melodier snart tre på den. Det häftiga är att när andra pratar musik så kan jag berätta om detta lite udda instrument som inte alla hört talas om.  När jag spelar en melodi så spelar det inte så stor roll att jag inte är så bra. Människor är mest fashinerade över det udda instrumentet så mina felspelningar blir förlåtna. Nu är inte deras musikprat helt ointressant för mig längre eftersom jag inte längre känner att jag behöver dra mig undan, jag vågar fråga och intressera mig. Jag är inte längre totalnovis när det gäller musik.

Det svåraste var att våga börja rida igen efter många års uppehåll, att våga börja om. Det visade sig att jag var långt ifrån ensam och lärde mig snabbt, hamnade i en grupp där jag fick tre nya helt ovärderliga vänner. Vänner som jag inte längre rider så mycket tillsammans med men fortfarande umgås med.

För att öka min allmänbildning brukar jag ta tre böcker på måfå och läsa. Ibland tar jag en biografi skriven av någon från en kultur jag är pinsammt okunnig om och snart är jag inte pinsammt okunnig längre. Boken bär jag med mig och läser på busshållsplatser eller tågstationer eller så blir det en ljudbok att lyssna på när jag städar.

Så tillbaka till min filosofi. Det finns olika områdan hos människan, sju eller numera nio intelligenser. Min filosofi bygger på att när vi någotsånär behärskar något i alla områden så kan vi utvecklas optimalt. Men när vi inte behärskar ett område, som musik för min del så blir det handikappande i vår personliga utveckling. Om jag undviker allt som har med musik att göra så går jag miste om mycket annat också. Lösningen är att våga utvecklas, våga bli bättre inte bara på det jag kan utan även på det jag inte kan. För att inte drunkan i allt väljer jag en kategori, ett område och det räcker. Inte för att bli bra på det utan för att inte längre känna sig tvungen att undvika allt som har med det ämnet att göra.