Personligt om oss själva!

Skriver av mig.

2012-02-29 17:48 #0 av: Acerventus

Hej. Nu ska jag försöka berätta nånting som jag har burit på i många år.

Det handlar om min mamma.

Hon har gjort många saker som jag inte tycker är okej. Men de flesta har hon nog gjort i oförstånd. Så de kommer jag inte att ta upp. Det jag känner att jag behöver lätta mitt hjärta över är hennes otroligt stora svek, som har påverkat mitt liv negativt, och fått mig att må fruktansvärt dåligt, gråta floder, och jag har velat ta mitt liv vid flera tillfällen. Men låtit bli pga, rädsla för döden, bättre vetande, eller för att jag inte vill vara så självisk, för att jag vet att det finns många människor som bryr sig om mig, och att det skulle rubba deras liv. En bidragande faktor till dessa mörka tankar kan också vara att jag ibland lider utav vinterdepression.

Jag ska försöka fatta mig kort.

Hon har varit otrogen mot min pappa, vilket leder till att hon har varit otrogen mot hela familjen. Hon ljuger, bedrar och “spelar teater”.

När pappa tillslut kom på henne med att vara otrogen så blånekade hon till en början. Men sen förstod hon att det var väl för uppenbart för att hon skulle kunna ljuga sig ur det hela. Så då ville hon skiljas. Varför kunde hon inte bara skilja sig på en gång, som en rakryggad människa? Istället för att gå och vara otrogen..

Hon har än idag inte erkänt att hon har varit otrogen. Trotts att vi har hittat undangömda mobiltelefoner, och jag vet till och med vem karln är.

Jag kanske borde tillägga att allt det här skedde när jag gick i åttan. Men jag vet inte i hur många år hon har varit otrogen. Jag misstänker att det varat i ett par år, eftersom hon verkar så “bekväm” i situationen.

Det var huruvida min lillasyster som hittade mobiltelefonen. Nu några år senare har hon (min lilla syster) berättat det för mig. Mamma hade tvingat henne att lova att inte berätta för nån… Hur kan man göra så mot ett litet barn?

När jag en gång i lugn och ro försökte konfrontera henne med det hela, och frågade henne varför hon hade varit otrogen och gjort som hon gjort. Så spärrade hon upp ögonen och såg halvgalen ut, medans hon blåljög mig rätt upp i ansiktet.

Det är väldigt viktigt för mamma att alla älskar henne och tycker bra om henne. Det är också väldigt viktigt för mamma att jag och min syster gör bra ifrån oss och är omtyckta, för att hon ska kunna skryta om oss och få höra från andra vilka fina barn hon har.

Jag tror att detta är anledningen till att hon nekar att hon varit(är?) otrogen. Då skulle ju nämligen den fina spegelyta hon skapat krusas.

Jag skriver “är” eftersom att efter skilsmässan flyttade mamma in i en lägenhet, och jag och min syster bodde varannan vecka hos henne och varannan vecka hemma hos pappa.

Jag har växt upp med pappas stora släkt, mkt glädje, traditioner och gemenskap. Skilsmässor hör inte till det vardagliga..

Jag var fruktansvärt ledsen, och förmodligen chokad. Hela min värld hade vänts upp och ned. Mamma var jätte konstig och pappa förkrossad.

Jag grät ofta och fick andnödsanfall. Mamma älskar mig på sitt sätt. Jag antar att allt hörs ganska bra genom väggarna i en lägenhet.

Sen blev pappa också konstig.. Det var som att han inte skulle vara sämre än mamma. Han började fara ut på danser jämt och ständigt, och inom en månadstid efter skilsmässan så hade han hittat en ny tant. Jag och min syster sa till honom att vi inte tänkte acceptera några styvmödrar (vi tänkte naturligtvis inte acceptera några styvpappor heller.) Så han hade henne på besök hemma hos oss när vi var hos mamma, han visade henne stugan och pressenterade henne för sina vänner. Jag och min syster visste inte detta. Så en dag skulle jag fara till min sköthäst, men hade ridkläderna hos pappa. Så jag cyklade hem för att hämta dem. När jag svänger in på gården så står där en liten röd bil som jag inte känner igen. När jag kommit upp på bron och ska öppna dörren, så ser jag genom hallfönstret hur en mullig tant skyndar sig upp för trappen. Väldigt konstigt. Jag minns att när jag kom in i hallen så står pappa där och ser lite bister ut. Jag pratar med honom och hämtar mina ridkläder. Sen innan jag ska gå, så frågar jag vem det är som är på övervåningen. Pappa ställer sig för trappen, som om jag skulle få för mig att springa upp.. och säger att det är ingen på övervåningen. Då börjar tanten på övervåningen spola i toaletten, hon tryckte på spolknappen upprepade gånger.

Jag bara tittar på pappa, och jag minns hur fruktansvärt besviken jag blev på honom just då.

Nu har alltså båda mina föräldrar ljugit för mig.

Jag skyndar mig ut ur huset och är så arg och fruktansvärt ledsen och förrådd. Jag vill bara repa kärringens bil, eller göra nått.. men mitt förnuft och goda uppfostran satte stopp för det. Så gör man bara inte. Men jag spottade iaf på hennes bil medans jag sprang förbi. Nästa gång jag träffade pappa, så skällde han på mig för att jag hade gjort så, och sa att han hade torkat bort det innan hon såg det, för att inte HON skulle bli ledsen..

Hur som haver så står väl inte mamma ut med att se mig och min lillasyster så fruktansvärt ledsna längre. Eller så kanske hennes otrohetsgubbe, inte ville löpa linan fullt ut trotts allt.

Hon far och pratar med pappa medans jag och min syster är i lägenheten.

På nått sätt lyckas hon övertyga honom om att ta tillbacka henne. Hon lovar att inte vara otrogen mer och att hon älskar pappa. (Har pappa berättat för mig sen.)


Det som fått mig att förlåta pappas tillkortakommanden, har varit och är den ärlighet han visat och fortsätter att visa i efterhand.


Allt var frid och fröjd ett tag. Men pappa har aldrig riktigt förlåtit mamma, och det märks att mamma inte heller älskar pappa.. Jag har till och med sagt till mamma att det är okej att skilja sig, bara det går riktigt till. Men då sa hon bara att de inte skulle skilja sig mer.

Han som hon varit/är otrogen med är en gubbe på hennes jobb. Jag sommarjobbade där för några år sedan, och i början var han otroligt sliskig och inställsam mot mig. Det är han fortfarande när mamma är med. Men han märkte snabbt att det inte bet på mig. Det är huruvida ett bra jobb och jag har fått jobba kvar nu när jag gått ut gymnasiet. Vilket jag får vara glad över i dagens läge, då det inte finns så mkt jobb, och jag inte vet vad jag vill vidareutbilda mig till. Nu trivs jag på jobbet och har många bra kollegor. Det är bara när jag jobbar med honom och mamma som jag tycker att det kan bli jobbigt. Jag tror att mamma vet att jag vet, men det är som att så länge man inte pratar om det, eller nekar till det. Så existerar det inte.

Det jag tycker är jobbigast är att eftersom att han verkar ha förstått att han inte kan smöra in sig hos mig, så brukar han jävlas med mig ibland. Som att det är mitt fel att han inte fått mamma helt..

Nu har de fast anställda på jobbet blivit bjudna på en semesterresa utav cheferna, och de ska fara till nått soligt och varmt ställe. Det är inte så många som har tackat ja. Men både han och mamma har gjort det. Ska dom då vara där i en vecka och ha som nån slags orgie..??

Jag mår fruktansvärt dåligt. Jag har ingen respekt för min mamma, jag litar inte på henne, och ibland tror jag att jag avskyr henne.

Jag är en väldigt ärlig människa. Alla dessa lögner, fulspel och bedrägerier.. Jag orkar inte med det längre.

För några veckor sedan skickade jag ett sms till mamma rörande detta, eftersom att jag kan tycka att det är lättare att uttrycka sig i skrift. Men hon har inte svarat eller fällt en enda kommentar om smset.

Jag pratar med henne så lite jag bara kan nu. Förutom på jobbet, där vi låtsas som ingenting, och där tar hon verkligen chansen att låtsas som att allting är frid och fröjd och bara pratar på.

 

Hur kan en så förvriden och svekfull person vara min mamma.

 

Jag förväntar mig inga svar utav er som läser detta.

Jag jobbade med han och mamma idag, och jag kände att jag måste få skriva av mig. På nått sätt vill jag väll berätta för folk utan att mamma råkar illa ut. För skulle pappa eller någon annan få veta vad jag vet, så kulle mamma ligga risigt till.

Jag drar ett tungt ok på mina axlar. Vilket jag en dag hoppas på att bli fri.


Jag tror att jag ska försöka ta en promenad med mamma och försöka prata med henne igen, innan resan. Vi måste ju kunna reda ut det här. Hur ska det annars bli när jag skaffar familj och barn. Som det är nu skulle jag inte vilja att mamma kom i närheten utav mina barn.

Men om hon bara kan vara ärlig mot mig, och berätta sin version, så kanske jag kan börja förlåta henne.

Anmäl
2012-03-03 14:01 #1 av: Otroulig

Hej, jag läser ditt fina inlägg och känner för dig. Du känns som en väldigt fin och omtänksam människa.

Jag förstår din oerhörda frustration över lögnerna. Det känns lite som att du har tagit vuxen rollen i denna soppa och känner ett ansvar. Tyvärr så är det ju så att våra föräldrar som vi sett upp till och som vi trott är perfekta visar sig inte alls vara det.

Dom försöker så gott dom kan och det verkar ju som att dom verkligen älskar er barn. Det dom har problem med är sig själva.

Din mamma gör sina val i livet - du kan säga vad du tycker, men du har inget ansvar över hennes val.  Du skriver att du drar ett tungt ok på dina axlar. Gör inte det. DU har inget ansvar över detta.

Stor kram till dig och försök att leva ditt liv och fokusera på de saker som känns bra i ditt liv.

DU är viktigast i ditt liv!!!

Medarbetare, Law Of Attraction iFokus

Anmäl
2012-03-05 21:15 #2 av: Acerventus

Tack så jätte mycket Otrulig, för dina fina ord, varma omtanke och insiktsfulla svar! :)

Anmäl
2012-03-20 12:24 #3 av: [mhrilla]

Hej Acerventus!

Vilken jobbig situation du har hamnat i. Jag förstår verkligen att du känner dig sviken av din mamma och blir obekväm med att jobba tillsammans med mannen som hon var otrogen med.

Precis som Otroulig skriver så lever inte alltid människor upp till de förväntningar som vi har på dem. Men i grund och botten tror jag ändå att människor alltid har en vilja att göra så gott de kan. Jag vet inte hur din mor och far hade det innan otrohetsaffären. De kanske var olyckliga, levde i en pressad situation eller hade slutat vara kära i varandra.

Det innebär naturligtvis inte att din mor hade rätt att vara otrogen eller sätta dig och din syster i en sådan jobbig situation som ni hamnade i. Men om du försöker förstå hur din mor kände sig, resonerade och vad som drev henne, så kommer du att kunna släppa din ilska och din känsla av svek som du känner för henne.

Man kan aldrig ändra på saker som redan har hänt. Det enda man kan göra är att ändra på sina känslor och tankar runt det som inträffat. Din mor kommer alltid att vara din mor och om du får barn i framtiden så vill du säkert att de ska ha en bra relation med henne.

Därför är det viktigt att du tänker dig in i hennes situation och försöker förstå henne. För om en människa beter sig illa beror det på att den i grund och botten själv mår dåligt och det är först när man ser smärtan som man kan förlåta och gå vidare.

Du skriver att du vill prata med din mor om vad som hände och det låter som en jättebra idé. Men om din mor fortsätter att ljuga och inte vill gå in på vad som hände eller vilken relation som hon har till mannen på jobbet idag, så måste du försöka acceptera och förstå ändå.

Det är inte lätt att leva med att människor bedrar, ljuger eller sätter en själv i en situation där man känner att man inte kan vara ärlig och reda ut saker. Men om man då försöker att känna empati och kärlek så brukar det bli lättare.

Att se saker från distans är också ett bra sätt att släppa taget och gå vidare. Så länge som du jobbar på samma arbetsplats som din mor och mannen som hon var otrogen med är det svårt att få den distansen. Om du lyckas få ett nytt jobb och flytta hemifrån (om du inte redan har gjort det) så kommer du ha mycket lättare att få perspektiv.

Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig och att du kan få en bra relation till dina föräldrar igen.

 

 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.