Annons:
Etikettpersonligt-om-oss-själva
Läst 2597 ggr
Mariele
1/3/12, 1:27 PM

Ur lidandet kommer förändringen

Jag vill berätta om något som jag gått och går igenom. Jag har varit i en relation som tog slut i november 2011. Jag har stått i medberoende till den mannen och jag har skadat mig själv. Jag har gått mot min magkänsla och tappat bort mig själv. Vi har hade en relation i dryga två år, ett särboförhållande som visserligen i perioder varit bra men som sakta men säkert rullat utför en sluttning mot ett stup.

Jag har haft skyddsutrustning på mig i hela mitt liv och det skyddet har fungerat för mig. Jag har varit plågsamt medveten om att vissa saker ska jag akta mig för, vissa män. Men jag har inte förstått att jag verkligen ska akta mig för dom. Jag har trott att det varit mina rädslor, min dåliga självkänsla och en tro om att jag inte duger åt den sortens män som styrt.

Jag kastade av mig mina skyddsmekanismer när jag gick in i den här relationen. Varningsklockorna ringde och alarmet tjöt. Men jag gick ändå. Jag tänkte att jag skulle kliva utanför min trygghetszon för att kunna utvecklas, och ta mig bortom mina rädslor. Och nog utvecklades jag, men kanske inte riktigt som jag förväntat mig.

Det har gett mig massor av insikter, och det har gett mig ny förståelse för hur viktig min magkänsla är. Det har gett mig en erfarenhet som jag nog inte vill vara utan, och jag har medvetandegjort mitt medberoende.

Idag försöker jag arbetar för att komma tillbaka, jag har mått riktigt dåligt. Jag har gråtit och förbannat, levt och andats ångest och smärta, jag har försökt fly men inte kommit någon vart. Jag har sett hur han behandlat mig, och jag har försökt få honom att ändra sig. Jag har trott att jag älskat honom, men jag kan inte vara säker  på att det är så. Jag har stått kvar i relationen, fast han har har varit verbalt elak, han har ljugit, han har gått bakom ryggen på mig, han har spelat ut mig mot andra kvinnor, han har umgåtts med andra kvinnor, och han har utnyttjat mig för sin egen vinnings skull.

Jag kan förstå att han inte har tyckt om sig själv så mycket, och att hans agerande har varit en spegel av hans insida. Men det är hans att hantera. Mitt ansvar, ja, jag har inte tagit det. Jag borde ha gått för länge sen, men jag har varit så rädd för att bli ensam och övergiven. Jag har varit rädd för att inte bli älskad. Jag har försökt att laga relationen fast jag inte ens har förstått vad som varit trasigt.

På slutet isolerade jag mig, från vänner och från familj för jag visste att om någon skulle se hur det var så skulle jag bli ifrågasatt. Jag visste att jag blev illa behandlad, att jag tillät honom att göra mig illa. Men jag klarade inte av att ta steget. Jag skämdes så över att han inte älskade mig, och över att jag inte älskade mig.

Till slut fick jag nog och bara gick. Jag stängde av honom helt, jag sa till honom att han inte fick ringa mig, att han inte fick besöka mig och att jag inte ville ha med honom alls att göra. Han har inte kunnat förstå varför jag vill ha det så, men för mig har det varit livsavgörande att inte ha kontakt med honom. Han är för mig det som spriten är för en alkoholist. Jag har varit tvungen att göra mig fri.

Han finns fortfarande i mina tankar, och till viss del i mitt liv eftersom vi har gemensamma vänner, vi bor i en liten kommun, och vi har barn som går på samma skola. Vi har inte pratat ut ordentligt om vad som skett, och kanske vi aldrig kommer göra det heller.

Men jag har insett att jag måste göra mitt, min del, och det han gör får stå för honom. Han har rusat vidare och fortsätter med sitt beteende, han flyr genom andra kvinnor och arbete. Det har svidit i mig att han så lätt kunnat kasta bort den tid vi hade tillsammans, och jag har skämts för att jag lämnats i ett hörn som en smutsig skurtrasa. Men jag förstår nu, att det han gör säger mer om honom än om mig. Om han beter sig illa mot mig, så är det inte ett kvitto på vem jag är, eller på vilket värde jag har.

Jag har ännu lång väg kvar att gå, mitt beroende till honom är inte över. Jag saknar honom oerhört vissa dagar, och petar på min telefon och drömmer om den där första tiden då han var uppmärksam och vänlig, generös och engagerad. Jag får sms ibland, där han säger saker som tänder ett tomtebloss av hopp. Men jag vet i mitt inre att han inte har förmågan att stanna där, han kanske vill det, men kan inte och då kan han inte få finnas i mitt liv heller. Det sprakande tomteblosset falnar och dör, och jag är tacksam att det bara är tomtebloss som brinner i mitt inre och inte en fackla.

Jag har valt att skriva och prata om mina känslor, jag har valt att trots min skam och rädsla vara brutalt uppriktig. Jag bearbetar mina rädslor genom att gå igenom dom, jag återerövrar mitt liv och jag gör saker för att fylla mig med glädje. När ångesten, sorgen och smärtan kommer som starkast brukar jag försöka ha en inre dialog med min högre makt. Jag säger att det är mina skyddsänglar och Gud. Jag får svar, i form av tydliga känslor och tankar.

Jag är tacksam och lyckligt lottad, för jag har mina vänner kvar och jag kan prata öppet med dem. Jag har en längtan efter att få leva i en kärleksfull relation, och jag kan tycka att det är sunt att längta efter det. Det känns som att det ger mig framtidstro. Det är visserligen långt dig och vägen jag går på nu, är krokig och backig, men utan motgång kan jag ju heller aldrig förstå min medgång.

Tack.

Annons:
[Ravenna]
1/3/12, 2:25 PM
#1

Tack själv Mariele för din ärliga, uppriktiga och öppna berättelse. Jag känner igen mig i delar av den, kanske därför den berör. Jag vet också att det finns något bättre som väntar.

Och jag vet också att vilken relation jag än befinner mig i, hur bra den än är, så är det i mig själv som helheten och kärleken finns. Jag kan aldrig leva genom någon annan, det har varit och är min lärdom.

Kram till dig och all lycka önskar jag dig!

Åsa.

Mariele
1/3/12, 5:46 PM
#2

#1

Tack Åsa. Jag är på rätt väg och jag delar för att bli hel. Glad

[Ravenna]
1/3/12, 7:22 PM
#3

#2 Och jag tror, att när du delar så kan det även hjälpa andra som läser dina ord. Blir som en bieffekt. Ringar på vattnet. Glad

Otroulig
1/6/12, 12:04 PM
#4

Tack för din historia Mariele, önskar dig all lycka att hitta tillbaks till dig själv.

Kärleken finns i dig.

Medarbetare, Law Of Attraction iFokus

[Torahzen]
1/6/12, 8:00 PM
#5

Tack för att du delar med dig. Du har styrkan inom dig!!!

Mariele
1/7/12, 12:39 AM
#6

#3 Jag hoppas att någon hittar stöd i min berättelse. :)

#4 Tack. Jag känner att jag har mycket kärlek i mig, och nu tänker jag slösa den på mig själv ett tag! :)

#5 Tack för att du läst!! :)

Annons:
Upp till toppen
Annons: