Jag är nog ganska krass av mig. Jag tycker att en vänskapsrelation liksom alla relationer ska vara ett givande o tagande, inte bara tagande. Jag hade bett människan flyga o fara, eller slutat höra av mig till henne/honom. Man kan förståss vara lite duktigfare än så och prata med personen i fråga men jag har nog för mycket humör för det :)

Hahaha… det här är ingen öppen relation, man pratar inte öppet och ärligt med henne! Eller rättare sagt, hon gör inte det… raka svar är inte en del av hennes sätt att kommunicera. Jag lägger i stort sett ingen energi på henne längre och "relationen" verkar så sakteliga dö ut av sig själv :)

Jag tycker mig ha märkt att man får fler vänner om man är snäll och svarar på gnäll med vändande post, medan de vänner som kontrar med att lyssna på gnäll och svara lika fort är betydligt färre .

Hur hantera? Tja, låta bli att svara tills man "känner för att sitta vid datorn" och sedan svara på korta, ointresserade mail med samma grad av engagemang. Antingen kanske den andra får en aha-upplevelse och skärper sig, eller så dör det hela ut, och i så fall är det nog lika bra. För det tar på krafterna att alltid vara snäll, i synnehet när man inte får något tillbaka.

Håller helt med! Det är verkligen lustigt (eller kanske sorgligt) hur snabbt man inser att engagemanget är så ensidigt. När man inte ger det de kräver så "straffar" de genom tystnad… det är en form av maktspråk, att ignorera människor.

Jag har blivit taktiker plötsligt och svarar aldrig snabbare än hon… det har gjort att det ibland blir mycket långt mellan kontakterna! Aha-upplevelse är nog inte möjlig i detta fall :) hon är den mest självupptagna människa jag någonsin träffat. ALLT kretsar kring henne… hon verkar omtänksam och som om hon bryr sig men när man kommit närmare inser man att det bara är en yta och inte äkta.

Du menar sorten som säger "Hur är det?" och sedan fortsätter "Själv har jag …" innan du hunnit dra efter andan för att svara?

Hahaha, asg, exakt!!!! Man skriver och berättar om något jobbigt och personen minns inte saken två minuter senare!!

Sån "vän" hade jag släppt…. låta det dö ut helt enkelt av sig själv….

#5 dom finns det gott om…..

#2 Det är det enda du kan göra,släppa och gå vidare.Den du beskrev har inte betett sig som en vän utan mer som en energitjuv så när du släppt den relationen får du mer energi kvar till bättre saker.

hmm, jobbar just nu själv med att rensa ut sådana där ensidiga, relationer/bekantskaper.

När man är väldigt inkännande och förstående, så är det människor som pga. sin utveckling inte ser att dom utnyttjar, men det handlar också om mig, som tillåter mig att behandlas på det sättet. Kanske att det även uppfyller ett behov hos mig själv, som att känna sig duktig, och behövd.

När man väl har lärt sig den livsläxan som man behövde lära sig i kontakten med just den spec. personen, så är det dags att gå vidare.

Det har även inträffat att man stöter på den personen senare i livet och att den också har kunnat dra slutsatser om vad vår tidigare relation gav, utvecklingsmässigt sett. Då kan man klart konstatera att "så var det då".

Olika relationer är till för att ge en olika livs-läxor, om man kan se det så, så behöver man inte falla in i hopplöshets/ agressions-känslor, det är sundare för mig.

:) ja jag är ganska övertygad om att relationen är sprungen ur mitt behov av att vara "duktiga-annika" och ta hand om… och hon är verkligen någon man får ta hand om precis så mycket man bara orkar :)

Nu blir det allt längre mellan gångerna vi har kontakt och umgås gör vi knappt alls längre. Och det känns så himla skönt.

Jag skulle inte heller underhålla en sån relation, jag gjorde det förr alltför ofta…men inte nu längre. Energin kan inte bara gå åt ett håll dvs ut från en själv och till nån annan, den måste fyllas på också.

Jag grunnar igen… på vänner.. vad är det…

för mig är en vän en som stöttar mig i svårigheter och kan lyssna även på mig, en ensidig kontakt där man egentligen blivit utnyttjad är ingen äkta vänskap. En vän är en vän i vått o torrt, en vän man kan både hålla med och säga emot, men ändå mötas av respekt och förståelse, och vänskapen består ändå… det är äkta vänskap.

Iaf för mig

Sedan kommer ju vänner och går, att var sin tid har liksom sina vänner, både under lång tid och kortare tid.

Mariann

Vänner kan vara som en spegel av mig själv, upplever jag. De lyssnar och förstår. Naturligtvis lyssnar jag också tillbaka. Försöker förstå.

Bara att veta att de finns gör det lättare att klara sig själv. Och man behöver inte alltid säga så många ord om det.

Kram Maud

En vän för mig är ett givande och tagande från bådas håll. Hade i många år en väninna som bara tog, tills en dag när jag gjorde ett val och inte tillät det mer. Det var ju lika mycket mitt fel eftersom jag tillåtit det, och inte vågade säga ifrån för att hon alltid mådde så dåligt.

 Det var inget som skedde över en natt precis men efter en lång process med mycket "träning" så stod jag på mig, visserligen genomsvett:)  Men upptäckte att jag "överlevde", världen rasade inte under mina fötter, och inte hennes heller:)

#14 Håller med dig Lionadh, en spegel av sig själv. Och var hålen hittar man den? Jag har oxå upplevt det du Hoppfull beskriver, en väninna som endast hör av sig när hon behöver råd eller någon som lyssnar - och helst håller med. Tills jag en dag sa ifrån. Hon blev hysterisk och skällde ut mig efter noter i telefonen. Jag höll luren några decimeter ifrån örat och lät henne avreagera sig tills hon slängde på den…Försökte ringa henne några gånger, men "hon var inte inne". Medvetet alltså, hindrade hon mig - och sig själv - från att få rensa luften, och då gav jag upp.

Ja, varför öda energi på såna "vänner"? Vi har aldrig haft någon kontakt efter den händelsen heller, och det är tre år sen..

#16 Jadu, man hittar dom på de mest oväntade platser. I livet, på föreningen, på jobbet, bland grannarna. På internet oxå. Om det är din vän så visar dom intresse för dig.

Jag har blivit förvånad och glad några gånger när mötet liksom stämt. Är inte det kul så säg? Plötsligt står där nån och du känner igen dig i henne/honom!

Jaa visst är det häftigt när man hittar någon som man dels kan spegla sig i men som även tillför en massa nytt och spännande. Någon som vidgar ens vyer UTAN att mästra eller tala om för en vad som är bäst för en :)

#18 Här håller jag med dig fullständigt!!

#17 Men ärligt nu Lionadh: ;) menar du att dom är sååå många och finns på alla dessa platser..? jag träffar dom ytterst sällan - visserligen bor jag på vischan  - och då har dom den dåliga smaken att flytta när man väl lärt känna varandra. Jag tycker tvärt om, att det är väldigt svårt att hitta dom där vännerna som man vill bli vän med. Däremot så finns den andra sorten, dom man inte är såå intresserad av, i överflöd. Alltså inget ont i dem heller, men jag känner inte den där speciella samhörigheten med dem, om du förstår..?

Måste säga, att här på forumet har jag däremot flera tvillingsjälar som jag har uppfattat det. 

Hmm,det känns som om jag hittade en ny vän idag!Vi får se hur det utvecklas,det känns iaf väldigt roligt.

#18: En sådan har jag hittat för inte så länge sedan - här på iFokus, faktiskt . Men de är långt emellan, för det är i stort sett den andra sådana jag stött på livet.

hmm. jag vet att jag själv tex är ganska dålig på att "sköta" mina vänner.

eftersom jag nu bor utomlands kan det gå långt mellan tiden jag hör av mig till mina svenska älsklingsvänner, och visst kan jag bli grinig och ledsen om jag känner mig ignorerad av dem. men står man varandra nära förstår man ju att ett snäsigt svar eller en lång tystnad kan betyda att den andre har fullt upp med sitt.  och nu kände jg attjag gensast ska maila min  bästis i sverige…. :)

Usch ja, jag har vart med om samma sak. Jag kände mig som en mamma till henne. 24 timmar om dygnet skulle jag stå redo och kasta mig hem till henne om hon behövde mig. (och det gjorde hon ofta).

Men en natt så ringde jag henne och bad henne komma till mig (vi bodde mittemot varann) bara för att testa henne. jag behövde henne inte, men jag ville bara veta om svaret skulle bli vad jag misstänkte. Det blev det, svaret blev "Nu?? Är du inte klok, klockan är 3 på atten och jag ska jobba i morgon!! Glöm det!".

Det var som jag mnisstänkt, men vad fruktansvärt jobbigt det var, det var som att få en ishink hälld rakt över sig!!

Dagen efter var det jag som "gjorde slut" med henne… hon ringde och grät några nätter efter det, men när hon insåg att det inte var nån idé så slutade hon.