Relationer!

Bästa vännen - varför, vad, hur?

2008-02-07 00:52 #0 av: Tuva-Lena

Våra vänner är ofta spegelbilden av oss själva, men jag undrar varför vi tycker att någon är vår bästa vän? Och vad är det hos personen som gör att den är din bästa vän, och hur blev en av dina vänner "din bästa" vän? Är det speciella kvalitèer vi söker, eller är det något vi saknar hos oss själva som vi finner hos någon annan, som gör att den blir vår bästa vän?

"Att många tycker samma, betyder inte att dom har rätt.."

 

Anmäl
2008-02-07 01:19 #1 av: AnneN

Min "bästis" blev jag kompis med då jag var 6år och gick på lekis. Vi är ganska lika till sättet i många avseenden, vi har båda alkoholiserade föräldrar och hade där en gemensam nämnare redan från början. Hon var dessutom den enda riktiga kompis jag hade under hela min uppväxt och hon och hennes familj blev min extrafamilj då mamman visste hur jag hade det hemma och själv hade levt med en alkoholist och skiljt sig. Denna vän är mkt pålitlig, hon vet allt om mej (och då menar jag verkligen allt) men trots det så har den infon aldrig läkt ut till obehöriga oavsett vad det handlat om, vi har alltid ställt upp för varandra i vått och torrt och vi vet om det händer den andra ngt även om vi inte hörts av på ett tag. Tex de 2 gånger som hon fått barn så har jag instinktivt vetat i samma ögonblick som hon åkt in till BB att nu är det dags.

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2008-02-07 01:26 #2 av: Tuva-Lena

#1 Det måste kännas väldigt speciellt att ha en sån nära vän Anne! Glad Hoppas att ni är rädda om varandra, men det tror jag utifrån vad du skriver. :)

"Att många tycker samma, betyder inte att dom har rätt.."

 

Anmäl
2008-02-07 07:30 #3 av: Ijin

Jag har bara en.. vet inte varför hon är det, hon bara är det..:p

Anmäl
2008-02-07 09:19 #4 av: Hoppfull

Har inte haft några direkta bästa vänner under mitt liv, har haft några goda vänner men inga "bästa vänner" som funnits där för mig när jag behövt. Alla mina vänner har svikit mig när jag behövt dem... Jag tror att det i viss mån berott på att vänskapen aldrig varit jämlik från början utan alltid har byggt på att jag ställt upp för dem, lyssnat på dem, tröstat, fixat osv osv. Det har mera varit som en mamma- barnrelation än en vänskap. Nu är jag 40 och inser att jag är egentligen ganska ensam samtidigt som jag inte känner mig särskilt missnöjd. Några nya spirande vänskaper har jag hittat här på ifokus så man vet ju aldrig vad som händer :)

Anmäl
2008-02-07 09:42 #5 av: Hoppfull

Jag fastande i den här frågeställningen och måste få fråga. Hur menar du/ni när ni säger att vänner är en spegelbild av er själva? Menar ni någon som är lik så att ni kan se er själva i dem? Eller menar ni någon som kan kasta tillbaka bilden av er och synliggöra den/dig? Eller menar ni som en spegel som fyller i de håligheter ni har och gör er hela (vilket ju en spegel egentligen inte alls gör)? Jag bara undrar hur ni menar.

Anmäl
2008-02-07 09:43 #6 av: Ijin

#5 dom behöver inte vara det, men många väljer det... jag skulle aldrig stå ut med någon som är precis som jag, fy faaan.. dessutom skulle nog världen gå under då:D

Anmäl
2008-02-07 09:48 #7 av: CatarinaJ

Jag har några "bästa vänner". Menjag tänker väl speciellt på en.. Vi blev bästa vänner under alla kafferaster när vi upptäckte att vi hade liknande problem med våra dåvarande svärmödrar. Och sen har hon ställt upp villkorslöst för mig och jag för henne. Hon är ärlig, rak och finns där för mig. Och jag lika för henne.

Anmäl
2008-02-07 09:51 #8 av: Hoppfull

#7 Lyckost dig :)

Anmäl
2008-02-07 10:01 #9 av: CatarinaJ

#8 Tack! Vi ses nästan aldrig vi ringer väldigt sällan... Men jag vet att hon finns där! Väldigt kravlöst! När hon kommer och hälsar på brukar hon sitta i fåtöljen och läsa en bok. Vi pratar inte jättemycket med varandra, det behövs inte alltid. Men vi delar glädje, sorg, tankar och erfarenheter!

Anmäl
2008-02-07 13:24 #10 av: Ina123

Jag har 1 bästa vän kvar här i livet. Vi lärde också känna varandra när vi gick på lekis och har hängt ihop sen dess i vått och torrt. Vi är inte lika på alla sätt men i grunden har vi ungefär samma värderingar och har liknande uppväxter. Det var det som förde oss samman från börja tror jag.  Att vi båda var nyinflyttade och kände oss utanför, nybildade familjer med styvpappor + en del andra saker som gjorde att vi sökte oss till varandra. Sen har vi i stort sett följts åt i livet med barnafödande, separationer osv. Vi finns där för varandra, det vet vi båda 2 både i glädje och motgång. Min andra bästa vän (som gick bort för 2 år sedan, saknar henne otroligt) lärde jag känna i högstadiet också vi hade liknande bakgrund och liknande värderingar sen var vi inte heller helt lika till sättet, men vi fann varandra på en gång i stort sett när vi träffades. Så man kan säga vän nummer 1 är lite lugnare mer jordnära än mig, vän nummer 2 var lite spralligare än mig och mer fartig och jag är nånstans mittemellan :) Jag tror det är viktigt att man känner att man på nått sätt pratar samma språk (förstår varandra), sen behöver man inte vara precis lika för övrigt.

Sen har jag några st som är mina nära vänner men inte "bästa vänner" vi hörs då och då och hittar på saker ihop men inte dom jag berättar precis allting för.  Har iofs för nått år sedan träffat på en vän som jag tror kan bli en av mina bästa vänner också, så det är aldrig försent att träffa på en bästa vän.

Anmäl
2008-02-07 18:20 #11 av: lightseeker

det har skiftat genom livet, men som vuxen så har jag flera nära vänner.

Alla har sina starka bra sidor, men också sina svagheter/brister, det är mänskligt, men det kan ta ett tag innan det blir synligt och tydligt.

En kan jag ringa när det är kris, hon sviker aldrig, men hon har aldig tid att umgås mig för övrigt, är hon en bra eller dålig vän då?

En annan ger vi och tar, om vartannat, men hon har en femjävlig levnadssituation, så hon kan inte umgås mer än i sitt hem, med mig.

En annan ringer bara när hon har problem, lyssnar inte ens på hur jag har det, men uppskattar mig jättemycket. När hon kan så bjuder hon in, men bara under begränsad tid.

En annan har en deprission och har jättemycket att säga när vi träffas, berättar om sina problem, stöttar mig i mina. Planerar ofta saker, som hon backar ur i sista minuten, pga. ångesten.

En är jättedålig fysiskt, men går gärna ut och promenerar tillsammans, kommer gärna på besök, i hennes hem är man alltid välkommen, hm, just nu så är det denna litet äldre väninna, som just nu är min bästa vän.

Det här var en bra analys, för mig.

Jaa, vem är bra och vem är dålig, kanske det bara är olika, under olika perioder i livet.

Anmäl
2008-02-07 19:19 #12 av: Hoppfull

Intressant lightseeker! Kanske har jag för höga krav?

Jag ska beskriva mina s.k. vänner, alltså sådana jag umgås med (eller försöker) så kan ni andra väl uttala er om hur ni ser på vänskapen.

En känner genom att hon är flickvän till min sambos bästa kompis. Hon är lite knepig och tyst, vi har inget gemensamt men hon är en god lyssnare och ganska klok. Hon hör aldrig av sig utan det är bara upp till mig, hon kan sällan träffas eftersom hon alltid är upptagen med annat/andra. 

En annan har bara tid med kontakt mig emellanåt och då är det för att hon vill beklaga sig. Hon lyssnar aldrig på det jag säger utan avbryter alltid mitt i och pratar helst bara om sitt. Hon är dock väldigt snäll och vill gärna umgås så ofta det går (bara hon får dominera och allt handlar om henne).

En annan gillar jag supermycket, vi har alltid oerhört kul, mysigt, trevligt osv när vi ses... vilket är problemet, för hon har aldrig tid. Hon hör aldrig av sig och det är omöjligt att planera något eftersom hon alltid vill vara öppen för roligare förslag. Vi träffas max 2ggr/år.

En annan gillar jag oxå supermycket och jag har aldrig haft något som förstått mig så väl och som jag kunnat prata med så mycket IRL men det GÅR inte att umgås med henne. Hon säger att hon vill men när det kommer till kritan så fungerar det aldrig. Jag mejlar och hon svara inte, jag skickar inbjudningskort och hon svarar inte... hon har bara tid att umgås med sin morsa och sin sambo. Ingen annan göre sig besvär. Och när jag konfronterar henne så får jag bara tystnad tillbaka tills jag i så fall bryter den.

Jaa så här ser det ut... jag kanske är hård men jag tycker inte att någon av dem är vad jag vill ha i en riktig vän!! Jag skulle inte ringa någon av dem om det krisade, jag skulle klara mig själv helt enkelt!

Anmäl
2008-02-07 19:21 #13 av: lightseeker

hmm, youre a giver not a taker, det är det som du skickar ut.

Anmäl
2008-02-07 19:24 #14 av: Hoppfull

Jo, jag har varit i alla fall :) det blev väldigt tydligt när jag slutade hålla i kontakterna och de bara dog ut...

Anmäl
2008-02-08 00:58 #15 av: Tuva-Lena

#14 Samma här då, för jag har börjat sätta ner foten och då har också vännerna droppat av. På min personliga sida står det: Vänner är änglar som hjälper dig att flyga när dina egna vingar inte bär, och precis så är en vän för mig. Samtidigt någon att tramsa med, anförtro sig till, kanske dela nåt intresse med, att kunna ringa till när det krisar eller man är glad över någonting.. o s v.

Men på mina frågor i #0 så blir svaren: Varför? För att jag kan vara mig själv och känner mig bekväm med personen, och kanske kompletterar mig. Vad? Den har en utstrålning/filosofi som sammanfaller med min egen. Hur? Antagligen sitter vi och pratar och jag känner en samhörighet med personen, men samtidigt har vi egenskaper som skiljer oss åt, och som lockar mig att ta reda på mer om den. Kanske sitter hon/han inne med svaren som jag själv inte funnit än.. Fundersam

"Att många tycker samma, betyder inte att dom har rätt.."

 

Anmäl
2008-02-08 09:02 #16 av: Hoppfull

#15 Så skönt att höra att det är fler som har liknande erfarenheter! Men visst bli man lite ledsen när man inser att de mest utnyttjat att man alltid ställt upp?

Det där med att få vara sig själv är ett problem tycker jag, de flesta tycker att jag är så udda och har så udda åsikter så att jag känner att jag aldrig riktigt kan vara mig själv, inte fullt ut iaf. Utom med min sambo förstås :) Jag håller med i din beskrivning Inga-Lena!!

Anmäl
2008-02-09 12:30 #17 av: Ina123
#15 Tycker du gjort en bra sammanfattning Inga-lena om vänskap.
Det är bra att du satt ner foten, man måste vara sann mot sig själv också annars krymper man ihop och vet till sist inte vem man är egentligen för man har fullt upp med att tillfredsställa alla andras behov runt omkring. Med det menar jag inte att man ska sluta bry sig eller visa omtanke men man måste även ta hand om sig själv för att må bra och lyssna på sin inre röst vad som får en att må bra. Kram 
Anmäl
2008-02-09 14:19 #18 av: [Vargnatt]

Jag har några få riktigt nära vänner, varför de är mina vänner? De har alltid funnits där, trots att vi kanske inte ses jätteofta eller ringer jätteofta så finns vi alltid där för varandra vad det än gäller. Jag kan ha kul med dom, jag litar på dom.

Anmäl
2008-02-10 17:09 #19 av: Ijin

Jag vill inte ha dåliga sidor. Jag vill bara ha bra sidor!!

Anmäl
2008-02-11 09:13 #20 av: kajanus

hm knepig fråga, fick mig o börja tänka på de jag umgås med*L* jag har en gammal vän som jag växt upp med som jag vet ställer upp om jag behöver henne honhar gjort så många ggr...jag hjälper självklart henne om hon bara nadas om ngt så är jag där som en blixt,känner att jag står i skuld till henne pga allt hon gjort för mig,men i dagens datum så umgås vi inte särskilt nära vi hörs på telefon ngn gång då o då,men är det ngt så ställer vi upp m en gång.SEn har jag en annan vän som jag inte kännt i så många år....som jag både hatar o älskar mellan varven*L* det possitiva med henne är att vi är brutalt ärliga mot varandra båede på gott o ont.Men det är så skönt man behöver aldrig föreställa sig o va trevlig när man inte känner för det....om mn bara säger idag är ja inte på humör pga.....vi kan prata om allt o ringer varnadra dagligen för råd o stöd i livet....sen har jag ju givetvis andra vänner,som ja gillar som oxå står mig nära,men alla är olika o har olika kvaliteer.....är tacksam för mina vänner, känner att man måste ha ööverseende med andra människor än sig själv för iblnad blir man arg o besviken på dem,då får man göra en rannsakan o se om man tycker det är värt o fortsätta umgås med den personen,om den har mest possitiva egenskaper som överväger???då har man liksom lärt sig en läxa om hur personen fungerar o väljer man då att forstsätta umgås så får man räkna med den egenskapen o ha överseende med den.....oj va långt det blev....

Anmäl
2008-02-11 17:55 #21 av: PirjoH

 

En intressant(are) fråga är kanske personer som inte är våra vänner.. och varför? Varför tycker vi inte om en viss person eller dennes sätt? Vad öppnar denne hos mig? Vad är det för sidor jag inte ser hos mig själv eller som jag inte visste att jag ogillar? Det är ofta i möten hos dessa, icke vänner eller "fiender" som man finner de största hemligheterna om oss själva.. Eller vad tror ni?

Anmäl
2008-02-11 18:03 #22 av: Hoppfull

Det finns en del skrivet om detta i tråden "Skuggorna!!"

Anmäl
2008-02-11 18:23 #23 av: PirjoH

 

Då ska jag kolla där..tack för tipset! Glad

Anmäl
2008-02-13 09:06 #24 av: LillMalin

hmm...har ingen " bästis" och jag har valt det själv, känner inte att jag kan lita på folk så att jag kan berätta saker till dom, men jag har många ganska nära vännner, bland annat här på ifokus =)

Anmäl
2008-02-13 09:49 #25 av: cloudberris

Jag har ingen bästa vän som har funnits där genom livet, men har haft "många" bästa vänner.

De har kommit o gått i olika skeenden av livet. Det verkar som vi har dragits till varandra när vi mest har behövt det. 

Anmäl
2008-02-13 13:53 #26 av: PirjoH

 

Så är det nog som du skriver cloudberris, - att vi har vänner under olika skeenden i livet. När vi utvecklas går vi vidare i våra liv. Dock har jag några väldigt kära ungdomsvänner i mitt liv trots att vi bor väldigt långt borta men har en viss kontakt ändå. Träffas när jag råkar kunna resa upp till mina "hemtrakter" osv. Men såklart har vi också utvecklats som människor och är inte som vi var när vi var unga men en grundpersonlighet finns nog kvar hos oss tror jag. Så känns det i alla fall.

Men vi kommer ju i varandras liv av olika skäl och relationer är ju främst till att vi alla skall utvecklas vidare till mer helare personligheter, lära oss av med-och motgångar och hitta vår innersta själ under vår vandring på jordelivet.

Ha en fin dag allihopa! Glad

Anmäl
2008-02-13 14:40 #27 av: [BigMama]

Jag har några vänner, som jag sällan träffar, det skulle nog bli mer om jag tillät det. Har svårt att säga nej, så medvetet bjuder jag nog inte in så många i mitt liv. Skulle bli jobbigt att tacka nej! Lite sorgligt kanske...

 Min allra bästa vän lever jag med. Sedan är övriga vänner släkten och en barndomsvän som finns där, men vi umgås sällan. Fast när vi väl umgås så känns det som vi aldrig varit ifrån varann! Har en underbar vän i USA, som jag aldrig träffat, men brevväxlat med sedan mellanstadiet.

Varför fastnar man för vissa vänner? Tja, vad det gäller min partner, så är han bra för mig. Jag är bra för honom. Där jag är svag är han stark och vice versa. Vi kompletterar varann.

Anmäl
2008-02-15 00:55 #28 av: PirjoH

 

Ja, så är det som du skriver BigMama.. jag har också gjort ett medvetet val att inte bli "för nära" med vissa och inte umgås för mycket heller det är både försvarsmekanism av tidigare händelser i mitt liv men även upplever jag att jag inte orkar så mycket i mitt tillstånd pga fibromyalgi, whiplash och ryggskadan jag har. Jag har nog att klara av en dag i sänder och klarar absolut inte ha daglig kontakt eller ha någon hos mig hela tiden. Vi har alla våra olika skäl, så är det ju.

Anmäl
2008-02-15 01:18 #29 av: Tuva-Lena
#21 Jag tror inte att det behöver betyda att man "inte tycker om" en person som gör att man inte umgås med den. För egen del så väljer jag människor att umgås med, som jag känner ger mig tankenötter eller funderingar. Det är något hos dem som lockar mig att ta reda på mer. Dom har något i sin personlighet som jag kan lära mig av. Livet är ju en skola. Sedan finns det personer som inte ger mig någon stimulans, men det behöver inte betyda att jag tycker illa om dem. Vi kan helt enkelt vara alltför olika. Här i byn sitter "tanterna" och pratar om matrecept, barnbarnens förträfflighet och grannfruns ev vänsterprassel. Och dessvärre kan jag inte finna någonting utvecklande i den samvaron. Fot i munnnen

"Att många tycker samma, betyder inte att dom har rätt.."

 

Anmäl
2008-02-15 09:22 #30 av: Hoppfull

Hahaha, jag känner igen mig i det du skriver Inga-Lena! Sen så tycker faktiskt jag att man ska tillåta sig att ha umgänge bara för att man trivs med det! ALLT måste inte vara övningar för att lära oss hantera våra undantryckta sidor utan vissa människor kan (och ska tycker jag)man välja eller välja bort bara för att få vara i trevligt sällskap eller slippa vara i ett ständigt fokuseringstillstånd :)

Anmäl
2008-02-15 23:41 #31 av: mio_

En intressant frågeställning, och svårt att sätta fingret på.
Jag har svårt att hitta vänner, men de jag har går jag genom eld för om det skulle behövas.
En av mina bästa vänner är ett gammalt ex. Vi har inte kontakt jämt, men när vi har det tar vi  upp tråden där vi lämnade den sist, och bägge ställer upp om och när den andre behöver hjälp, utan onödiga frågor. Det är bara självklart. Vi är nog rätt lka, men framför allt accepterar vi varandra som vi är, med alla konstigheter, osäkerhet, nojjor och vaneföreställningar vi människor dras med.

Jag brukar prata om spegelbilder - att mina vänner visar mig på ett sätt som tilltalar mig, de ser och speglar de sidor hos mig som jag tycker bäst om att se. Det i kombination med att vi har saker gemensamt och att umgänget känns... FRIKTIONSFRITT! gör det upplagt för goda vänner.

Anmäl
2008-02-16 09:41 #32 av: Faith

Jag har en nära vän sen många år tillbaka, vi har följt varandra i både "vått och torrt," ihop med våra barn och utan, Men det fanns en period där vi kom ifrån varandra när jag gick igenom en stor kris. Men vi hittade tillbaks till varann igen, så idag står vi varann närmre än nånsin, tror det är tack vare att vi utvecklas åt samma håll, har samma värderingar och tro om livet. Det är en givande vänskap där vi båda ger och tar..

#25 Håller helt med dig där, jag har haft många nära och lite ytligare vänner, men som kommit och gått i livet. Jag tror på att det finns en mening med alla man möter i livet, för att lära och sen gå vidare.

Förr hade jag en stor umgängeskrets men idag så har den krympt avsevärt och det är mitt eget val idag. Idag har jag även fått två nya vänner, kvalitetsvänner som jag kallar dom.

Anmäl
2008-02-18 02:40 #33 av: Hennum

jag har faktist ingen bästis. undrar hur det speglar mig ^^ enstöring kanske, men det är jag egentligen inte. jag önskar jag hade en bästis. kanske beror det på att jag har svårt för att öppna mig helt för en människa, utan delar hellre på det lite, mellan några halvbra vänner. så att inte en enda ska veta om alla mina hemligheter. men det gör ju att de inte finns någon som jag kan lita på helt.

som man kan ställa till det för sig ^^

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.