Annons:
Etikettreflektioner
Läst 4394 ggr
GitteL
8/9/10, 2:22 PM

En svag gammal kvinna

Utdrag ur Munken som sålde sin Ferrari.

Det var en gång en svag gammal kvinna vars kärleksfulla make just dött.

Strax efter hans bortgång flyttade hon hem till sonen och bodde där tillsammans med honom, hans hustru och deras dotter.
Hennes syn och hörsel försämrades för varje dag, och ibland darrade hennes händer så mycket att ärtorna rullade iväg när hon åt och hon spillde soppa på golvet.

Hennes son och hans fru blev irriterade på röran, och en dag bestämde de att det fick vara nog.
De ställde upp ett litet extrabord i ett hörn intill städskåpet och sa åt den gamla kvinnan att hon hädanefter fick äta ensam vid det bordet.

Och så blev det.

De såg hennes tårfyllda blickar under måltiderna men de talade aldrig till henne förutom för att banna henne när hon tappade en gaffel eller sked.
Så en kväll strax före middagen, såg sonen sin dotter sitta och leka med byggklossar på golvet. "Vad bygger du för något?" frågade han intresserat. "Jag bygger ett litet bord till dig och mamma", sa flickan, "så att ni kan sitta för er själva i ett hörn och äta när jag blir stor."

Båda hennes föräldrar stod som lamslagna en lång stund, och sedan började de gråta.
De hade omedelbart blivit medvetna om innebörden i sina handlingar och hur mycket sorg de givit upphov till.

Samma kväll ledde de den gamla kvinnan tillbaka till det gemensamma middagsbordet, och från den dagen åt hon tillsammans med dem.

Och när det råkade falla ner mat på golvet någon gång verkade det inte vara någon som brydde sig om det.

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

Annons:
catrysse
8/10/10, 2:22 PM
#1

Den här texten berörde en på djupet och tårarna flödar.

Att jag reagerar så är nog för att tittar man på andemeningen i det hela så är det ju så verkligheten har blivit i dagens samhälle. Passar du inte i i normen så håll dig till din kant. Sköt du ditt så sköter jag mitt för jag har inte tid med dig… och detta är ju vad vi lär våra barn i förlängningen och texten ovan är ju ett tydligt exempel på detta.  Passar du inte in så hamnar du i ett hörn för att det inte passar andra.

Sedan jag för nästan 20 år sedan började med min egna personlig utveckling så har man ju märkt av förändringarna i samhället mycket tydligare och jag kan nog inte säga att jag är glad åt utvecklingen.

Materialismen har fått så stor genomslagskraft, man måste visa hur duktig man är genom att alltid ha det senaste eller det nyaste på marknaden så man orkar inte med något annat. Det kanske inte är så konstigt att folk går i "väggen" i dagens samhälle i sitt strävande och jakt på det materialistiska och helt plötsligt inser att det hade ju inget värde i sista änden i alla fall när de sitter där utbrända och inte någon bryr sig om deras situation. Det är ju hemskt att det ska gå så långt innan man inser andras människovärde. Det värsta är ju egentligen att det är detta vi lär våra barn - Skit i andra och tänk på dig själv. Vad finns medmänskligheten och ödmjukheten för livet i det?

Tack och lov så finns det många guldsjälar som har insett det här och som jobbar aktivt för att hitta tillbaka och ser människan för vad den är och lär ut att man inte kan söka bekräftelse utanför sig själv utan man måste söka inom sig själv och det är ju då man blir hel som människa. Visst finns det männsikor som förpassar oss till det där hörnet men vi blir fler och fler som hamnar i det där hörnet och jag tror att så småningom så försvinner det där hörnet då fler och fler får upp ögonen för det som kanske är det viktiga här i livet. Medmänsklighet och ödmjukhet inför en annan person.

Jag ger aldrig upp hoppet om att det en dag blir så.

Det var lite tankar och funderingar från mig.

ManU77
8/11/10, 3:26 AM
#2

En otroligt bra bok, Munken som sålde sin Ferrari! Jag håller på att läsa den just nu. Har inte så många sidor kvar, faktiskt.

Tänkvärt, förresten. Fick mig att tänka på en annan historia. Jag vet inte vart den kommer ifrån, men…

En liten historia med ett stort budskap…

_En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min
klass, som var på väg hem från skolan.
Hans namn var Kyle.

Det såg ut som om han bar på alla sina böcker.

Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en
fredag?

Han måste vara knäpp'.

Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en
fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte
på axlarna och gick vidare.

När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom.

De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte
krokben så han landade i gruset

Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär
2 meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i
hans ögon.
Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade
runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät.

När jag gav honom glasögonen sa jag: 'De där killarna är töntar, de
skulle ha en omgång'.

Han tittade på mig och sa: 'Tack så mycket'. Han log med hela
ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet. Jag hjälpte
honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde.

Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför
jag inte hade sett honom förut.

Han sa att han hade gått i privatskola tills nu.

Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker.

Han visade sig vara en riktigt reko kille.

Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner

Han sa ja.

Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto
mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant.

Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker
igen.

Jag stoppade honom och sa: 'Gissa om du kommer att bygga feta
muskler om du ska bära den högen varenda dag'.

Han bara skrattade och gav mig halva högen.

Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner.

När vi skulle sluta high school började vi planera för college.
Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till
Duke.
Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet
skulle inte bli något problem.

Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag
hade fått ett fotbollsstipendium.

Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass.

Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst.
Han måste förbereda talet på examensdagen.

Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla
tal.

På examensdagen såg jag Kyle.

Han såg verkligen bra ut.

Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high
school tiden.

Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han
träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen.

Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk.

I dag var en av de dagarna.

Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag
klappade till honom på ryggen och sa: 'Hej snygging, du kommer att
göra bra ifrån dig!'

Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log.
'Tack', sa han.

När han började, harklade han sig först och började sen prata.
'Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig
igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon,
kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner..

Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän
med någon är den finaste gåva du kan ge någon.
Jag ska berätta en historia'

Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den
första dagen, då när vi träffades.

Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet.

Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans
mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor
på väg hem.

Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. 'Som tur var,
räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara'.

Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre,
populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick.

Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma
leende..
Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det
leendet.

Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du
ändra en människas liv.

Till det bättre eller till det sämre._

Jag fick denna historia på min mail för en tid sedan. Tyvärr står ddet inte varifrån den kommer ursprungligen.

/Magnus

GitteL
8/13/10, 1:36 PM
#3

#1 Väcker tankar och precis som du skriver, det är ej kärlek utan enbart rädsla när vi agerar så här.

Straff, regeler om allt, skolsystemet som skall vara på ett visst sätt och Gud nåde de som inte sitter stilla och lyssnar på HUR det skall vara.

Vi behöver så frö med att vara goda förebilder. Glad

#2 Tack för denna historia. Berörde djupt i hjärtat.

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

Upp till toppen
Annons: