Annons:
Etikettrelationer
Läst 8607 ggr
GitteL
2009-10-09 10:50

Kärlekens insikt del 3.

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

När en människa föds är det känslomässiga sinnet, den känslomässiga kroppen fullständigt frisk. Vid tre eller fyra års ålder börjar de första såren i den känslomässiga kroppen uppträda och bli infekterade av känslomässigt gift.

Om du iakttar barn som är två eller tre år gamla så ser du hur de beter sig och att de leker hela tiden. Du ser de skrattar hela tiden och deras fantasi är så kraftfull och även deras sätt att drömma är ett äventyr av utforskande. När något blir fel reagerar de med att försvara sig men sedan lägger de det bakom sig och riktar uppmärksamheten mot nuet för att leka, utforska och ha roligt igen. De lever i stunden och de skäms inte för det förflutna, de oroar sig inte för framtiden. Små barn uttrycker det de känner och är inte rädda för att älska. De lyckliga stunderna i våra liv är när vi leker som barn, när vi sjunger, dansar, utforskar och skapar bara för skojs skull.

Det är underbart när vi beter oss som barn för det är sinnets normala tillstånd och människans normala tendens. Som barn är vi oskuldsfulla och det är naturligt att uttrycka kärlek. Men vad har hänt med oss och vad har hänt med världen?

Det som har hänt är att när vi är barn lider de vuxna redan av den psykiska sjukdomen och den smittar mycket lätt av sig. Hur överför de då sjukdomen till oss? De "fångar vår uppmärksamhet" och de lär oss att vara som de. Det är så vi för sjukdomen vidare till våra barn och det är så våra föräldrar, lärare, äldre syskon och hela samhället av sjuka människor infekterar oss.

De fångar vår uppmärksamhet och stoppar in information i våra sinnen genom repetition, så lär vi oss och det är att programmera ett mänskligt sinne.

Genom att fånga barnens uppmärksamhet lär vi dem ett språk, hur de skall läsa, bete sig och hur de skall drömma. Med bestraffningar och belöningar domesticerar vi dem precis som våra djur. Detta är normalt och det vi kallar utbildning är inget annat än domesticeringen av människan.

Vi är rädda för att bli bestraffade men senare blir vi också rädda för att inte bli belönade och att inte vara goda nog åt Mamma, Pappa, syskon eller lärare.

Behovet att bli accepterad är fött för innan dess bryr vi oss inte om ifall vi är accepterade eller inte. Andras åsikter om oss är inte viktiga för vi vill bara leka och därför lever vi i nuet.

Rädsla för att inte bli belönad övergår i rädsla för att bli avvisad och rädslan för att inte vara god åt någon annan är det som får oss att försöka förändras, det som får oss att skapa en bild.

Sedan försöker vi projicera den bilden i enlighet med det de vill att vi skall vara, bara för att bli accepterade och få belöningen. Vi lär oss att låtsas att vi är det vi inte är och vi tränar på att försöka vara någon annan.

Allt för att bli god nog åt mamma, Pappa, lärare, religionen åt vad som helst i princip. Snart glömmer vi vem vi verkligen är och börjar leva ut båda bilder. Vi skapar inte bara en bild utan många olika, de är anpassade till de olika grupper av människor vi umgås med.

Vi utformar en bild hemma, en bild i skolan och när vi växer upp skapar vi ännu fler bilder.

Det här gäller också ett enkelt förhållande mellan en man och en kvinna. Kvinnan har en yttre bild som hon försöker projicera till andra men när hon är ensam har hon en annan bild av sig själv.

Hjärta.jpg

Mannen har också en yttre och inre bild.

När barn nått vuxen ålder är deras inre och yttre bilder så olika varandra att de knappt överensstämmer alls längre. I ett förhållande mellan en man och en kvinna finns det minst fyra bilder. Hur kan de verkligen känna varandra? Det gör de inte för de kan bara försöka förstå bilden men det finns fler bilder att ta hänsyn till.

När en man träffar en kvinna skapar han en bild av henne utifrån sin synvinkel och kvinnan skapar sin.

Sedan försöker han få henne att passa in i bilden han har skapat och försöker få honom att passa i bilden hon har skapat av honom. Det bygger på lögner och är inte baserat på sanningen eftersom de inte kan se igenom dimman.

Under perioden när vi är små barn står vi inte i konflikt med bilderna vi låtsas vara. Våra bilder utmanas inte på allvar förrän vi börjar samverka med omvärlden utan våra föräldrars skydd. Det är därför väldigt svårt att vara tonåring. Även om vi är beredda att stödja och försvara våra bilder slår världen tillbaka så snart vi försöker projicera våra bilder till den.

Omvärlden börjar bevisa för oss och inte bara privat utan även offentligt att vi inte är det vi låtsas vara.

Låt oss ta exemplet med en tonårspojke som låtsas vara mycket intelligent. Han deltar i en debatt i skolan och i den debatten vinner någon som är mer intelligent och bättre förberedd vilket får honom att se löjlig ut i de andras ögon. Han kommer att försöka förklara sig och ursäkta sig och rättfärdiga sin bild inför sina kamrater. Han kommer vara snäll mot alla och försöka rädda sin bild inför dem men han vet att han ljuger.

Naturligtvis gör han sitt bästa för att inte bryta ihop inför kamraterna. Men så snart han är ensam och ser sig själv i en spegel går han fram och krossar spegeln. Han hatar sig själv, han känner sig dum, han känner sig sämst. Det är en stor avvikelse mellan den inre bilden och den bild han försöker projicera till omvärlden. Ju större avvikelsen är desto svårare blir anpassningen till samhällsdrömmen och desto mindre kärlek känner han till sig själv.

Mellan bilden av den han låtsas vara och bilden av den han är när han är ensam finns lögner och åter lögner.

Båda bilderna skiljer sig helt från verkligheten; de är falska men det inser han inte.

Kanske kan någon annan se det men själv är han fullständigt blind. Hans förnekelsesystem försöker skydda såren men såren är verkliga och gör ont eftersom han så intensivt försöker försvara en bild.

När vi är barn får vi lära oss att allas åsikter är viktiga och vi styr våra liv i enlighet med de åsikterna. En enda persons åsikt kan knuffa oss djupare ner i helvetet, en åsikt som inte är sann.

"Du är ful. Du har fel. Du är krävande. Du är dum"

Åsikter har en stor makt över nonsensbeteendet hos människor som lever i helvetet. Det är därför vi behöver höra att vi är bra, duktiga, att vi är vackra, m.m. "Hur ser jag ut? Hur lät det jag sa? Hur klarar jag mig?" Vi behöver höra andras åsikter eftersom vi är domesticerade och kan manipuleras av dessa åsikter. Det är därför vi söker erkännande från andra: Vi behöver känslomässigt stöd från andra människor, via andra människor behöver vi känna oss accepterade av den yttre drömmen.

Det är därför tonåringar dricker alkohol, tar droger eller börjar röka. Det är bara för att bli accepterade av andra människor med sådana åsikter; det är bara för att det anses vara "Coolt".

Oerhört många människor lider pga. de många falska bilder vi försöker projicera. Vi människor låtsas vara mycket viktiga, samtidigt som vi tror att vi inte är någonting. Vi jobbar hårt på att bli någon i samhällsdrömmen och på att bli erkänd och gillad av andra. Vi jobbar så hårt på att vara viktig, på att vara vinnare, på att bli mäktig, rik, berömd, på att uttrycka vår personliga dröm och tvinga den på andra människor i vår omgivning. Varför??

Därför att människor tror att drömmen är verklig och därför att vi tar den på största allvar.

MÄNNISKOR ÄR AV NATUREN ytterst känsliga varelser. Vi är så emotionella eftersom vi uppfattar allting med den känslomässiga kroppen. Den känslomässiga kroppen är som en radio som kan ställas in på att fånga upp eller reagera på vissa frekvenser.

Taget ur boken "Kärlekens insikt"

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

Annons:
GitteL
2009-10-09 13:45
#1

Detta blir tydligt om vi ser hur djur och barn uppfattar alla vibbar. Det handlar om Dina tankar och känslor som vi signalerar ut.

Det finns inga däggdjur som pratar så mycket som vi människor gör med våra barn, djuren visar istället vad och vad de inte skall göra.

Titta bara på tigrarna eller hundarna. Vi har mycket att lära oss utav dom. Glad

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

[rore]
2009-10-09 19:37
#2

Tack för en fin artikel Gitte.Kyss

JA, tänk om vi kunde kommunicera med den rena energin. På rätt sätt gentemot vår omgivning.

Så mycket enklare det skulle bliTungan ute.

GitteL
2009-10-16 14:01
#3

Ja tänk om vi kan det men det kan vi fast kanske inte varje dag. Vet du vad? Det är ok eftersom vi är medvetna om när vi inte är i den rena energin. Acceptans av alla känslor som kommer fram och att bli medvetet  närvarande som är en ständig process. Glad

Igår hade jag en grupp kvinnor som varit missbrukare och det är fantastiskt att se hur energin ändras när jag säger att även de mörka sidorna behöver vi acceptera. Att de är skitjobbiga ibland, att jag är skitjobbig men det är vi alla lite då och då så det är lika bra att acceptera. Vi är väldigt lika varandra. Glad Detta handlar ej om att vi skall fortsätta vara jobbiga utan att sluta slå på oss. Det är då en förändring kan ske.

Att det är ok att vara som vi är istället för att jämföra oss med andra och sträva efter att vara som dom eller som samhället förväntar sig att vi skall vara.

Lika bra att vara den vi är för andra är redan upptagna. Glad

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

[rore]
2009-10-16 14:03
#4

Visst är det såGlad

[lanns]
2009-10-16 14:39
#5

"Rädsla för att inte bli belönad övergår i rädsla för att bli avvisad och rädslan för att inte vara god åt någon annan är det som får oss att försöka förändras, det som får oss att skapa en bild."

Skrev om just denna rädsla att inte duga, att inte vara andra till lags, i min "avskrivningsbok" i morse. Jag har tappat bort min vilja, mitt jag, när jag levt med att försöka bli den jag tror andra vill jag ska vara. Rädslan att göra fel, att inte duga, bli omtyckt har varit större en viljan att vara jag. Även när jag gör något som jag vill utifrån mej själv sneglar jag lite runtom för att se om någon kan ha något emot det jag gör. Är denna någon tillräckligt betydelsefull i mina ögon kanske jag ger upp det jag vill göra.

MEN, kom jag fram till under mitt skrivande i morse,  kanske har jag kommit så långt i min insikt om detta att jag kan stoppa mig själv och inte bry mig om andras tyckande.

Jobbigt är det att alltid ha en svag känsla av rädsla inombords.

Små barn är så härliga att vara med, då kan man smita in i deras värld deras nu och bara vara. Synd bara att "vuxenheten" allt som oftast tar över och förstör denna fantastiska närvaro i nuet. Vilken vila det är att bara vara.

Upp till toppen
Annons: