Jag skulle våga hoppa från en liten klippa ner i Vättern. Det låter kanske fjantigt, men jag har i flera år bara stått där på klippan och tittat ner i vattnet och inte vågat hoppa, och hjärtat har slagit jättefort och jag har nästan börjat gråta. Jag skulle bara hoppa typ en halv meter. Det är ju inte högt, men jag vågade iallafall inte hoppa. I somras hoppade jag! Jag sa åt min sambo att inte titta på mig. Jag försökte att inte tänka så mycket, utan bara göra det. Efteråt kändes det bra. Jag kände mig inte som en liten feg lort längre. Belönade inte mig själv med något särskilt efteråt. Att jag vågade hoppa var belöning nog.

Det måste ha varit en härlig känsla för dig att känna rädsla men våga hoppa ändå. Grattis.

Tycker inte alls att det är fjantigt.

Visst räcker det med att belöna sig själv med att känna glädjen men när det gäller att nå ett långsiktigt Mål så anser jag det är viktigt att kunna belöna sig själv så man känner att jag är verkligen vär detta.

För mig  var det att lyckas börja plugga igen. Jag hoppade av gymnasiet efter ettan, då hade jag stressat sönder mig och pressat mig så mycket jag kunde för jag tyckte att alla hade så höga krav på mig; men det var bara mina egna krav egentligen.

Efter att ha jobbat med mig själv och tagit det lugnt något år så kände jag att det var dags att börja plugga igen. Men den här gången hemifrån, och i min takt. Trots att det blev hemifrån så var det läskigt, att försöka våga igen, var så rädd att falla tillbaka i gamla mönstret.

Men, nu har jag börjat plugga. Började i januari i år och min belöning har varit att se att jag faktiskt inte behöver slita ihjäl mig för att klara mig, och inse att betygen faktiskt inte säger något om hur mycket jag är värd egentligen.

#3 Vad bra att du tog tag i det och hittade din väg till att fortsätta. Ibland gör vi saker så stora och svåra men det är ju enbart vi själva i tanken som krånglar till det.

Sant det du skriver att det vi gör har ej med vårt värde att göra. Det är den yttre självkänslan men den hjälper oss att känna trygghet till att göra det vi vill för framtida Mål. ;-)

I hela mitt liv har jag varit höjdrädd och jag har försökt övervinna denna rädsla genom att utsätta mig för det, men knappt lyckats alls!

Men så bestämde jag mig för att slå två flugor i en smäll - att bota min höjdrädsla och prova på TFT som jag länge varit intresserad av att lära mig mer om!

Jag bjöd över en TFT-kille här på iFokus och han tog bort det mesta av min höjdrädsla med en enda behandling :-)

Jag belönade mig inte direkt - mer än att jag kunde jobba med takomläggning hela semestern på vårt torp, utan rädsla för höjden :-)

Kram Rickard

#5 Ja just det, din rädsla för att trilla. Du överkom det och du skall ju tacka dig själv för det är faktiskt du som gjort jobbet med hjälp på traven. Grattis.

Så varför belönar vi inte oss själva??

Vi vill ju gärna ha mer lön för gott arbete så vad är skillnaden?

Jag kom ej igång med min träning och vet att jag får mer energi, kraft och mår mycket bättre. Så jag blev frustrerad till sist och sa till syrran om jag ej går och tränar nu 3 ggr i veckan skall du få 500 kr varje gång.

Nu måste jag, det funkar nu iaf och jag har tänkt att fortsätta så här.

Belöningen är nya tränings kläder när det gått 1 månad.

#6 Det är ju lysande, Grattis! Grattis till alla förresten 

Bra tips också då jag behöver röra på "dököttet". Började så grannt att simma 2-3 ggr i veckan men slutade och nu är det såååååå svårt att börja igen.

Konstigt för man mår ju bra av det

#7 Ja det är jätte jobbigt att ta steget över tröskeln men det kommer bli ändring när vi sätter igång kursen om du inte gjort det innan vs.

Jag kan berätta lite om hur det är att vara fånge i sina egna tankar och hur de tankarna försökte hindra mig från att göra det jag innerst inne ville.

Såg en annons på en coachutbildning våren 2007. Någonting vaknade inom mig, som jag inte känt förut. En slags längtan.. Tankarna sa: Men inte kan väl jag? Med min bakgrund? Varför skulle lilla jag..? Jag törs ju inte ens prata i telefon med främmande människor, myndigheter, så hur ska jag kunna coacha någon annan öga mot öga? osv..

Så det fick bero.

I höstas hoppade jag på Gittes kurs. Det ångrar jag inte!

Jag fick hjälp med att se hur destruktiva tankar styrde mitt liv och hur min inre pådrivare kört med mig i hela mitt liv. Jag lärde mig att se rädslorna som placerade mig i en liten, liten trygghteszon och att jag i den trygghetszonen utvecklades NADA. Det krympte mig bara ännu mer.

Nyckeln till frihet: Våga trotsa dina rädslor genom att AGERA. Så jag anmälde mig 2008 till coachutbildningen!!

Det jag upplevde efteråt var blandade känslor av glädje, energi, stolthet… Och att bakom 'fina' titlar bland deltagarna i utbildningen rymde unika varma människor, precis som jag, dvs helt ofarliga och helt underbara!

Tänk om jag stannat i min trygghetszon och aldrig fått uppleva vänskapen och alla verktyg coaching erbjuder? Och vad denna kurs kommer att erbjuda MIG i framtiden, för att jag vågade…

Jag belönar mig själv med att lyssna på mitt hjärta och våga följa den rösten.

Tack Gitte & co.

Bra jobbat, BigMama!

#9 Jadu BigMama, snacka om att äntligen komma loss!

Vilken förvandling du gjort sen kursen startade och vad härligt det har varit att följa din resa fast jag tror banne mig du har blivit turboladdad nu efter kursen slutat. Du är liksom glödhet nu tjejen!

Kramis

Ha ha - aktuellt tema idag! Jag får väl göra en repris, fast denna gång i öppen dager…

Lika länge som jag har varit höjdrädd har jag också haft tandläkarskräck. Det pågick under många år innan jag till slut träffade några tandläkare som kunde konsten att ta bort en stor del av rädslan.

Vad jag däremot inte klarade av trots det var att lida - så varje gång jag behövde laga en tand tog jag bedövning (vilket i sig var läskigt men snabbt övergånget).

IDAG!!! En historisk dag!!! Jag lagade inte bara en tand utan två - utan bedövning! Tandläkaren var fenomenal och ingjöt i mig ett lugn och en tillit som jag direkt använde på min rädsla för smärta! Resultatet var att jag inte led en enda gång!

Jag belönade mig med att dricka en god kopp kaffe med sista biten av rulltårtan jag hade kvar när jag kom hem!

Kram Rickard

#5, hrm. ursäkta en som inte är så kunnig. vad innebär TFT…?

#13 - Teorierna i TFT, eller Tankefältsterapi som det heter på svenska, är jag inte så haj på - men det handlar om att man framkallar känslan som kommer när man blir rädd i sin fobi och att man sedan "knackar" bort den och därmed blir av med fobin!

Det som jag tycker är så bra med den är att jag inte behöver komma ihåg varför jag först fick rädslan! Det enda som behövs är att jag framkallar samma typ av känsla som jag får när jag blir rädd för vad det nu är - och att jag sen bearbetar känslan med hjälp av knackningarna på olika ställen på kroppen…

Här kan du läsa mer om TFT, skrivet av han som hjälpte mig med min höjdrädsla i somras!

Kram Rickard

Jag kämpar fortfarande med min mörkerskräck. Jag är inte rädd för vad som ev. skulle kunna vara i mörkret, ( "spöken t.ex) , utan jag är rädd, livrädd för just själva det kompakta mörkret, ju tätare ju hemskare.

Eftersom jag vet att mörkret kan vara befolkat, så är jag tryggare nu, för någon osynlig stöttar mig. Så..jag har börjat att stanna kvar i mörkret en stund och känna skräcken….det är svårt, för jag kan känna hur paniken sprider sig i hela mig. Målet är att kunna stå kvar och se i mörkret utan att vara rädd…

Va glad jag blev att läsa ditt inlägg BigMama!! Heja dig, med stooor kram från mig…

Det har rullat på här också, har slutat snusa, och fort gick det! Fick faktiskt hjälp från mina guider där:)

Och så är jag på G med min distanshealing/stödsamtal. Håller på att lappa halva Sverige med mina annonser,hihi…Är även på gång med en hemsida, så jag syns på internet. Om 2 v ska jag på ett möte med andra nystartingar, tanken är att vi ska stötta och hjälpa varandra med bra idéer, så det inte blir så ensamt på vägen. 

Nu handlar det om att stötta och tro mig själv hela vägen, så det inte blir ett magplask;) Jag kan, och jag törs, och jag kan flyga:) Kram till alla er som också vågar!

Jag har också varit mörkrädd, och just därför flyttade jag ut på landet i en gammal gård som min farfar och farmor bott i tidigare. Jag kände direkt när jag gick in "de gamla energierna" som låg kompakta i alla rum. Dessutom alla minnen med släkten.

Jag börjde med att tapetsera om i alla rum och måla, ta bort ev saker som tillhört de tidigare hyresgästerna. Många nätter var jag skräckslagen och trodde att alla som varit här tidigare skulle dyka upp från ingenstans - det gjorde dom också, men då sa jag till på skarpen att jag ville inte ha dom här - tro't eller ej - och efter det så upplever jag det som att jag har "intagit huset" och att det tillhör mig. Vill dom komma och hälsa på så är det på mina villkor i fortsättningen..  Låter kanske flummigt, men det fungerar. ;)

Jag har varit livrädd för att tagit körkort(låter superlöjligt nu)men jag har alltid haft väldigt svårt att bli bedömd..och att ha krav att prestera bra(lr i mitt fall bäst)och att ta körkort innebar att jag måste just det att jag lära prestera och ha en bredvid som hela tiden bedömde mig och tillrättavisade mig,vid fel..Mitt självförtroende sjönk varenda gång de sa ngt negativt..även fast det kanske bara var en sådan löjlig sak att:tänk på att hålla lite mer åt sidan:)Flera ggr åkte jag hem och var ledsen och så fruktansvärt besviken på mig själv..svor att jag aldrig skulle sätta mig bakom ratten igen…

Men innerst inne hade jag bestämt mig när jag började med körkortet att den här gången skulle jag klara mig oavsett..jag hade hoppat av första gången när jag var 18 år..och väntat i 15 år innan jag tog mod till en andra gång…Även fast det var fruktansvärt jobbigt och det var det värsta jag gjort i mitt vuxna liv..så reste jag mig upp varje gång jag åkte hem besviken och söndermosad..ännu mer beslutsam att jag ska visa dom och framför allt mig själv..

Och den övertalnings förmågan lyckades.jag klarade både uppskrivning och uppkörningen på första försöket..så nu har jag haft körkort i 2,5 år

Jag kände mig så otroligt stolt över mig själv att jag lyckades trots att jag förde sådan kamp med/mot mig själv under hela tiden..Det jag belönar mig med angående det då och fortfarande..är att tänka på det som var jobbigt och känna glädje över att jag är så stark som kan lyckas…det får mig att må bättre med mig själv i tuffare stunder

Jag drabbades av totalförlamning i armar och ben 1989. Njurfunktionen försvann och jag fick inte behålla maten. Undernäring och akut urinförgiftning ledde till att nerverna som styr musklerna i armar och ben dog av.

Jag fick börja i dialys, först så kallad påsdialys, men den fungerade inte som den skulle och i juni 1990 fick jag av en slump se ett så kallat "lab-lakan", dvs ett papper med de senaste provresultaten på. Där såg jag att jag hade närmare 1200 i kreatinin trots dialyspåsbyten dygnet runt, friska har under 100. Jag sa till personalen på sjukhuset att "så här kan det inte få fortsätta, då är jag död inom två veckor". De svarade att de står i journalen att "du vägrar bloddialys".

Jag blev fruktansvärt upprörd, jag hade bara sagt att jag väljer den behandlingsform som är lindrigast. jag krävde att få en access till blodbanan omgående och att få starta i bloddialys dagen därpå och så skedde. Det tog ytterligare tre månader innan jag började känna att den dåliga trenden på kroppen stannade upp, men jag var då absolut förlamad och kunde inte göra någonting alls, inte ens klia mig på näsan och jag var rätt nere av den dåliga framtidprognos alla verkade vara överens om - att jag skulle förbli en grönsak som måste matas, tvättas, påklädas och bäras.

Jag blev arg på mig själv och bestämde mig för att nej nu får det f-n i mig vara nog på eländet. Jag begärde att få en arbetsterapeut och en sjukgymnast som skulle träna med mig en timme vardera varje vardag. Jag begärde dessutom att få välja vilka dessa två skulle vara och att de inte fick bytas ut. Jag fick som jag ville.

Sjukgymnasten placerade mig i sidoläge på en gymnastikmadrass och böjde mitt ben bakåt. sedan skulle jag försöka räta ut benet, men det gick inte alls. Arbetsterapeuten satte mig i en karmstol och la mina armar på karmarna. Jag skulle försöka lyfta ett finger. Det tog tre månader, dvs totalt 60 timmars försök, innan det ryckte till i ett finger. Det var lagom till nyår 1991 och jag gav mig själv ett nyårslöfte att jag skulle kunna gå igen till nyåret 1992.

Jag åkte hem från sjukhuset i mitten av augusti 1991, då hade jag varit inlagd i 14 månader och kunde gå med rollator på plant underlag. Till nyåret 1992 var jag fysiskt återställd, bortsett från det fysiska avbräck det innebär att vara kroniskt njursviktig och behandlas med dialys tre dagar per vecka.

Vilken överlevare du är! Blev väldigt tagen av det du berättar………Vilken förmåga att vända det mörka till att gå mot ljuset, mot livet igen, för du måste ju varit psykiskt i botten också ?

Du var mästare i ditt eget liv och kände tillit till dig själv,det tycker jag är helt UNDERBART att höra.Här kommer jag också att tänka på uttrycket " Viljan kan försätta berg " Vilken otrolig människa du är, jag beundrar dig så oerhört och du har så mycket att lära oss andra.

Tack för du berättade detta du upplevt och jag vill ge dig en stor varm kram.

Lycka till i fortsättning!

Håller med Indiania här Peter.

 Med rätt inställning och fokus på det positiva går det faktiskt att försätta berg.

BRA och TACK för att du delar med dig av din historia.

Peter. Det där var bland det starkaste jag läst! Vilken viljekraft! Tack för den inspirationen! Hur lätt är det inte att ge upp längs den vägen, att inte längre ha varken tro eller ork till detta övermäktiga!?

Du bevisar verkligen att Allt är möjligt!

#19 Peter - vilken oerhört stark berättelse!

Lycka till i fortsättningen!

Håller med övriga talare - tack Peter, din historia är inspirerande.

Tack Peter för din fantastiska historia. Vilken mental styrka du har.

Fortsätt vara du.

Tack för de orden allihop. Jag vet inte om jag vågar berätta resten, för det finns mycket mer av samma karaktär jag gått igenom under de senaste 25 åren.

Det jag kan säga utan omsvep är att jag var en gång en liten, liten, mycket liten rädd pojke som aldrig fick ett enda ord av uppmuntran och som genom det växte upp i total avsaknad av självtillit. Mina föräldrar sa aldrig ett enda positivt ord till mig och min sociala räddning var min mycket kärleksfulla mormor.

Jag fick diagnosen diabetes typ 1 som nybliven 13-åring och då sa min pappa att jag inte skulle bli 25 år. Jag fick mycket stryk som barn, med mattpiskaren, livremmen, ett vedträ eller någons träsko, ofta utan synbar förklaring. När jag frågade min mamma varför hon lät pappa misshandla mig så, svarade hon - "men annars hade jag också fått stryk".

Inte förrän jag började jobba som 16-åring insåg jag att jag hade kvaliteter, ett egenvärde och den dagen blev jag arg och tänkte att detta ska aldrig få upprepas, aldrig mer. Min pappa brukade ta en klippmaskin och skala av oss håret helt och hållet oavsett vad någon annan tyckte. När han fick för sig att det var dags att skala mitt huvud sista gången i mina tidiga tonår hade jag bestämt mig för att det var nog och tydligen såg han i min blick att det inte skulle gå, så han försökte inte ens. Mina föräldrar skilde sig, jag flyttade hemifrån och såsmåningom skar jag av kontakten helt med min pappa.

Idag är jag stark, såpass att jag har flera egna "patienter" som min fru kallar dem. Personer som är fullt friska men som inte riktigt orkar bära sig själva. Min styrka har växt genom varje fysisk och medicinsk motgång jag har hamnat i och tagit mig igenom. Jag har varit blind, totalförlamad, jag har genomgått drygt 50 kirurgiska ingrepp, förlorat ett öga och båda mina fötter. Diabetes är förstås grunden till alla dessa symtom och jag har varit diabetiker i över 40 år, halva den tiden som njursjuk med 19 år i dialys.

Varje gång jag har sett någon i min närhet gå under av njursjukdomen har jag tänkt att "det där ska aldrig hända mig". En av mina kompisar blev helt förfärad när han ringde till sjukhuset och fick höra jag skulle amputera benen. Han sa -"jag skulle bara lägga mig ner och dö". Jag funderade en stund på det han sagt och sedan svarade jag; om du tar ett måttband och först mäter avståndet mellan att ha fötter och att inte ha fötter. Sedan tar du samma måttband och mäter avståndet mellan att inte ha fötter och att vara död. Då kommer du att se att det första måttet inte ens utgör en bråkdel av det andra måttet. Han skrattade och sa -"du är f-n i mig inte mänsklig".

Men för tusan, jag älskar det här livet och har inga planer på att lämna in i förtid, trots att läkarvetenskapen har dömt ut mig som förlorad mer än en gång. Men vad vet de om vad en påse vilja och en tallrik äkta självsmidd lycka kan åstadkomma?

Jag LER, inte åt att det du gått igenom men för att jag anser att DU skall skriva en bok.

Vad jag läste så har du också 2 proteser som ben efter vaden. Rätta mig om jag har fel.

Skriv och åter skriv. Detta är häftigt och när jag hör dig prata så vet jag att det är mycket i den mentala kraften inom dig som du har som en gåva.

Du är UNIK Peter.

Gitte. Du låter lika go som du ser ut (får man säga så?)

Ja jag miste vänster öga 1985 och båda underbenen 15 cm nedanför knäna hösten 1997.

Jag har faktisk ett material som åtminstone är tänkt som början till en bok, men det går trögt för mycket av det är blytungt att bära och svårt att gräva fram i dagen, åtminstone den delen som handlar om tiden före min frigörelse från föräldrarnas tyranni av fysikt och mentalt våld dagligen.

Alla är unika Gitte, men de flesta vet inte om det

Bok eller inte, jag levde ett hyfsat normalt liv fram till senhösten 1984 när jag fick blödningar i ögonen. Det började dramatiskt med en jätteblödning inuti vänster öga, allt blev bara svart. Senare började också höger öga att blöda inuti, men inte så dramatiskt, utan mer så att det blev grumligt, som att titta genom en rostig tesil.

Mina hittills små knappt märkbara kapillärblödningar som många diabetiker och även friska har - och som jag fått bortåt 5000 laserskott i ögonen för att åtgärda, hade därmed klivit upp flera nivåer och glaskroppsoperation, så kallad vitrectomi måste utföras. Vänster öga var dock såpass blodfyllt att det inte gick att se in i ögat och då är heller inte operation möjlig, så man beslutade att ta höger öga först eftersom det hade bättre förutsättningar att kunna rehabilitera.

Vänster öga var svart och det högra blev mindre och mindre genomsynligt allt eftersom. Till slut kunde jag bara skilja ljus från mörker, jag såg inga fasta föremål alls. Det gick inte att sitta sysslolös hela dagarna, så jag började gå ut, särskilt soliga dagar när jag kunde uppfatta en svag ljusskillnad mellan asfalt och gräs. Jag promenerade långa sträckor på grusvägar som jag redan kände till sedan tidigare och visste att de var ganska fria från folk. Cyklande barn var jag mest orolig för eftersom jag inte kunde se dem och de inte kunde se att jag inte såg.

Min dåvarande sambo var orolig och ville inte att jag skulle gå ut alls ensam. En dag gick jag långt, 5-6 km bort efter en liten grusväg i skogen och ut på ett gammalt gärde till en liten kulle med gamla äppelträd. Jag lyckades hitta träden trots att jag inte såg dem och kunde känna att de hade mycket äppelkart. Min sambo höll på att få dåndimpen när jag berättade var jag varit.

I september 1985 opererades höger öga och sedan ytterligare en gång i slutet av november eftersom jag inte upplevde någon som helst förbättring. Jag var ändå förhoppningsfull och tanken att jag skulle förbli blind slog mig aldrig. Jag räknade med att ta mig igenom mörkret helt enkelt. Det dröjde länge, men dagen när nyheten om att Palme blivit skjuten upptäckte jag att jag kunde urskilja de braskande rubrikerna med hjälp av förstoringsglas.

Sedan gick det snabbt, redan på kvällen samma dag kunde jag läsa löptexten med förstoringsglaset och bara en vecka senare fick jag köra bil igen. Man gjorde ett par försök att rädda vänsterögat, med blodet hade omvandlats till bindväv eftersom det var för stora blodmängder för att lymfsystemet skulle kunna skölja undan dem och när man försökte få bort bindvävsstråken följde näthinnan med.

Det blinda vänsterögat tappade tryck och det förde med sig att jag blev extremt ljuskänslig på det seende ögat, jag måste bära solglasögon inomhus. Jag fick veta att problemet bara kunde lösas genom att vänsterögat opererades bort. Detta gjordes hösten 1986 och sedan dess har jag haft glasprotes.

Tio år efteråt fick jag gråstarr i högerögat, en vanlig senkomplikation när ögat genomgått såpass mycket behandling. Linsen opererades bort och jag fick en plastlins. Denna är synfelskorrigerad, så från att ha varit närsynt från 13 års ålder och behövt glasögon för att köra bil och se på TV, blev det tvärt om istället. Nu måste jag ha glasögon för att läsa och huvudet lär sig aldrig detta. Därför har jag läsglasögon liggande precis överallt.

Idag ser jag normalt, tionde raden på ögonläkarens skylt är inga problem och läkarna är förvånade över att ett såpass behandlat öga fungerar så bra. Mitt mörkerseende är dock mycket dåligt och jag får inte köra bil i mörker.

Jag tog mig igenom pärsen en erfarenhet rikare, lite starkare och med min livsglädje intakt, men det var bara början. Året därpå kom nästa smäll och den var bra mycket hårdare både på kropp och själ …

Idag är det riktigt dött här på PU-sidan, så för att det ska bli fetstilmarkerat i någon enda tråd fortsätter jag att skriva lite till av det jag påbörjat.

I slutet av 1986 hade läkarna konstaterat att jag hade runt 20% av min njurfunktion kvar och de föreslog något riktigt drastiskt för att råda bot på problemet. Jag skulle få en bit av en bukspottkörtel transplanterad, den delen som har de Langerhanska cellöarna intakta och därmed kunde producera kroppseget insulin - göra mig kvitt diabetes helt enkelt, för att få stopp på den dåliga trenden på min njurfunktion.

Att detta inte gjorts tidigare och att det handlade om en försökskaninsverksamhet, berättade man inte. Nåväl, en fredag i mitten av februari 1987 ringde transplantationskoordinatorn från Huddinge sjukhus och sa att det var dags att komma in.

Transplantatet placerades lågt på magen lite till vänster om naveln och den närmaste tiden mådde jag som en prins. Plötsligt fick jag en otrolig energi och jag insåg vilken bromskraft diabetes har på kroppen. Ingenting var lättare än att "glömma" insulinsprutorna. Jag mådde kanonbra och allt var fantastiskt i tre månader, men natten till den 10e maj vaknade min sambo av att jag drullade i golvet från sängen och låg på golvet dubbelvikt och vrålade av smärta.

Det blev ambulanstransport in till transplantationsavdelningen och man öppnade buken för att kontrollera transplantatet. De tog en biopsi, jag fick massor av kortison och skickades sedan hem igen. Dagen därpå var jag som vanligt på bågskytteträningen, men med tjugo cm sutur på magen.

Två veckor senare var det klippt igen, samma visa, medvetslös av smärta in med ambulans och nu blev jag kvar på sjukhuset. Jag fick fasta, intravenös näring tills vidare hette det. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Biopsin de tog vid första tillfället visade på massiv avstötning, men eftersom det var en försökverksamhet tog man inte ut transplantatet, utan försökte med alla medel sparka igång det igen. Jag fick enorma mängder kortison och fick inte äta, jag tappade vikt dramatiskt snabbt.

Jag låg i ensamrum och tittade i det vita taket, drogad och utsvulten och började få perceptionsstörningar. Jag började få problem att skilja mellan fantasi och verklighet (så här efteråt kan jag mycket väl förstå vad som händer med gamla människor som flyttas från sin trygga hemmiljö till en institution, de tappar verklighetskontakten). Folk trodde att jag skojade, men jag menade fullt allvar när jag sa vad jag sa. Exempelvis trodde jag inte på att det fanns tjocka människor, så när det kom in en överviktig person så svarade jag inte på tilltal, jag trodde att det var en fantasifigur eftersom min verklighet var trådsmal.

Jag ringde på larmet och sa att jag inte ville ligga i den här dypölen längre (jag trodde att de lagt mig i ett kar med gyttja) och en dag skällde jag på dem för att de lagt mig till allmän beskådan innanför panoramafönstret vid taxikön på entréplanet. Jag trodde inte på att man kunde stoppa in mat i munnen när man stod upp, för det fattar väl vem som helst att gravitationen skulle få maten att falla rakt igenom!

Så där höll det på i vecka efter vecka. I ljusa stunder när jag var någorlunda vid vett och sans, dagdrömde jag om knäckebröd och ost. En dag i början av augusti sa läkarna att nu måste transplantatet ut, de sa att jag fått så mycket kortison att det skulle ha kunnat döda en häst och de vågade inte ge mig mer för då skulle jag dö. De tog ut transplantatet och jag fick äta igen, det första jag begärde in var en knäckebrödsmörgås med ost. Jag hade fastat i nästan 12 veckor och tappat mer än 20 kg.

En vecka efter operationen, fjärde gången de öppnade i samma ärr, började jag få otrolig värk i buken. Man röntgade, tog ultraljud men ingenting hittades. Buken svällde upp och blev spänd, ingen förstod varför. Dagen när dränageslangarna skulle ut kom. Den första och den andra slangen gick bra, men när de drog den sista stod det som en fontän av var 30 cm rakt upp ur hålet. Sköterskorna stirrade förskräckt på mig där jag låg och smålog, för det kändes underbart att äntligen bli av med det oehörda trycket jag känt i buken när allt var, sammanlagt nästan 2 liter, rann ur mig.

Bukspottkörteltransplantatet hade läckt ut amylas, matspjälkningsenzym, i bukhålan och det hade legat och frätt på hela den bakre halvan av bukhinnan som nu blev till ett stort ärr (vilket sedan var orsak till att inte påsdialysen fungerade).

I mitten av augusti var jag hemma igen, men jag var svag och kunde inte gå. Läkarna sa att nu fick jag räkna med minst ett år, kanske två, för att rehabilitera mig fysiskt och mentalt. Nej det går inte sa jag. I slutet av oktober ska jag åka till Kanada och USA och jaga med pilbåge. De tystnade och tittade på varandra, sedan log de och sa att -"visst, det blir nog bra med den saken".

Bengt, min resekamrat, hade tjatat på mig ända sedan jag blev inlagd i mitten av maj, att vi skulle avboka resan, men jag sa nej, vi åker. Han fortsatte att fråga -"ska vi inte avboka ändå?", men jag sa prompt nej.

Jag måste börja träna, så jag lånade en barnpilbåge från klubben på 4 kg dragvikt och pilar till den. Sedan band jag fast en stol i handleden och tog båge och pilar i händerna och kröp ut på gräsmattan för att skjutträna, jag kunde inte gå eller ens stå. Jag krånglade mig upp på stolen och sköt sex pilar, kröp fram till måltavlan och tillbaka om och om och om igen.

Så där höll jag på i ungefär en vecka innan jag fått kraft nog att gå med kryckor. Jag bytte upp mig till en lite starkare pilbåge och en lite starkare och en ytterligare lite starkare. I slutet av oktober när det var dags att resa hade jag tagit igen mina förlorade 20 kg kroppsvikt på 10 veckor och jag kunde skjuta säkert med min jaktpilbåge med 35 kg dragvikt. Jag skickade ett vykort till transplantationsavdelningen från Wolfville, Nova Scotia, Kanada och jag lovar att de blev riktigt chockade över att jag genomfört vad de skrattade åt.

Den här tråden har ju mer eller mindre kapats av mig som en följetong i prövningar och kampen att ta sig igenom dem, så varför inte fortsätta resan genom fysiska plågor och mentala utmaningar genom att berätta vidare.

Rent kronologiskt kommer den inledande berättelsen (#19) om förlamningsperioden in här, så jag kliver över den och fortsätter där den slutar.

Vad som inte finns med i den berättelsen är att på midsommaraftonen 1991 blev jag transplanterad för andra gången, en njure den här gången. Det innebar ett dramatiskt fall framåt och jag blev 25% starkare över en natt, vilket i sig också var orsak till att jag kunde skrivas ut från sjukhuset i mitten av augusti efter 14 månader i sjukhussäng.

Jag fick välja en personlig assistent som skulle hjälpa mig med vardagliga sysslor tills dess att jag klarade mig själv. Jag var fortfarande svag och kunde inte öppna en vattenkran, inte använda en sax och så vidare.

Jag hade hjälpen i tre månader, sedan tyckte jag att jag kunde klara mig själv och det gick bra ända fram till i februari 1992 då nästa bakslag träffade mig. Vid en rutinkontroll på transplantationsmottagningen hade läkaren observerat kraftigt förhöjda levervärden och han ringde hem och sa att jag måste sluta att ta en av avstötningsmedicinerna som han var övertygad om, orsakade reaktionen på levern.

Jag svarade att det kan jag väl inte göra, då får jag avstötning. Läkaren sa då kort; -"du kan leva utan njure, men inte utan lever". En sån kommentar dödar dialogen helt, det går inte att argumentera emot. Jag lydde läkaren och det ångrar jag bittert än idag för naturligtvis fick jag avstötning, det kändes som jag fått en myrstack i buken, och det var dessutom en så kallad kronisk avstötning som inte är behandlingsbar.

Om läkaren tagit sig tid att gå igenom min journal så hade han sett att jag haft förhöjda levervärden förr, till och med högre än dem jag hade vid det aktuella tillfället, men utan att den utpekade medicinen funnits med i ekvationen. Andra läkare hade konstaterat mina fluktuerande levervärden och hänfört dem till min diabetes.

Min läkare drog en förhastad slutsats utan att först kolla upp bakgrundsfakta i journalen och det kostade mig ett fungerande njurtransplantat. Jag anmälde saken till ansvarsnämnden, men fick avslag där eftersom det inte går att bevisa att den bindvävsinväxt som är konsekvensen av kronisk avstötning, inte fanns där redan när jag fick transplantatet.

Successivt avtog njurfunktionen och i början av december 1992 var jag åter i bloddialys. Njurtransplantatet opererades ut eftersom det var svårt infekterat och svullet, nästan lika stort som en Skogaholmslimpa och purpurblått till färgen. Initialt fick jag fyra timmar dialys tre dagar per vecka, men jag kände snabbt att det var för lite, så jag begärde mer. Jag hade en mycket bra och lyhörd läkare på dialysen och han frågade; -"hur mycket dialystid vill du ha då?". Minst  fem och en halv timme svarade jag. -"Jaha, då skriver jag det", sa läkaren och så kom det sig att jag fick längre dialys än någon annan inom Sthlms Landstings vårdregi på den tiden.

Jag kan lägga in som en liten passus här att 9 av 10 dialyserande har för liten dialysvolym. Jag brukar säga att allt under 15 timmars behandling per vecka är utdraget självmord, åtminstone om man är en fullvuxen person. Småvuxna som inte väger mer än 45 kg kan kanske klara sig på mindre.

Varför det är på det viset att så många patienter resonerar tvärt emot sitt bästa är svårt att sätta fingret på, men de flesta dialyspatienter vägrar att förlänga sin behandlingstid. Jag har alltid gått åt andra hållet för att jag vet att det är vad som krävs om jag ska kunna leva ett normallångt liv.

Jag träffade min fru 1993 och vi flyttade ut på landet 1995, det mesta fungerade som det skulle. Jag genomgick en utredning för att man skulle kunna bedöma möjligheten för ytterligare en njurtransplantation under hösten 1996. Då fick jag veta något som verkligen kom som en chock för mig. De båda genomgångna transplantationerna och alla komplikationer hade orsakat att alla tre typer av antikroppar i blodet låg på absolut högsta nivå och att all främmande organisk vävnad skulle bli angripen och dödad av mitt immunsförsvar omedelbart. Det hade man tigit om på Huddinge sjukhus, men i Uppsala sa läkarna rakt ut att jag hade ytterst små möjligheter att kunna bli transplanterad igen.

sömnig, forts följer …

Har en stund över nu när barnen åkt till skolan, så jag fortsätter den här berättelsen.

Jag började, efter alla bakslag, tröttna på att utsättas för olika försöksverksamheter i min behandling, men när läkarna på njurmedicin i Uppsala föreslog att jag skulle genomgå en behandling som skulle ta ner mina antikroppar till en nivå där det skulle skapas ett "fönster" som skulle medge en ny njurtransplantation, blev jag nyfiken.

Behandlingen kallas "plasmaferes" och går ut på att man genom en dialysmaskin tömmer kroppen på blodplasma och ersätter den med ett blodprotein, albumin. Det är i blodplasman antikropparna finns och behandlingen skedde under slutet av 1996 fyra timmar per session, tre dagar per vecka under en dryg månads tid parallellt med min vanliga dialysbehandling. Innan jag gick med på att genomgå plasmaferes förvissade jag mig om att riskerna var mer eller mindre obefintliga och att om det inte fungerade, skulle jag återgå till min vanliga vardag.

Så blev det förstås inte. Under nyåret och början av januari 1997, höll jag, tillsammans med en kompis, på att tillverka en fullstor älgfigur i mitt garage. Garaget är ouppvärmt och på något sätt uppfattade jag att jag frös om fötterna. Jag hade inte haft någon känsel i fötterna på mer än tio år, men jag fick ändå en känsla av att jag var kall. Jag gick in och tog av skorna och kände på fötterna som förstås var isande kalla.

Efter att ha varit inne en stund och värmt fötterna, stoppade jag i en extra filtsula i mina skor, men jag kände inte att det blev för trångt. På kvällen märkte jag att strumporna satt fast i hälarna på fötterna, jag hade fått skavsår.

I vanliga fall skulle skavsår på hälarna inte ha varit något problem, jag brukade läka ganska bra på fötterna trots mina dåliga nervfunktioner, men den här gången hade jag mediciner till följd av plasmaferesbehandlingen, som fick saken att ta en dramatisk utveckling. Jag åt ett cellgift, Zendoxan, och kortison. Mitt immunförsvar var dåligt till följd av medicinerna, så när infektionen nådde såren fanns ingen hejd.

Jag låg på sjukhuset i långa perioder det året och man försökte med otaliga behandlingsvarianter, men såren blev värre och värre och snart fanns inte mycket kvar av mina hälar. Någon gång under sommaren slet hälsenan hälbenet mitt itu, infektionen hade nått skelettet.

Jag mådde mycket dåligt under i stort sett hela 1997 och jag minns inte mycket av det. Med tanke på att jag gick med näst intill blodförgiftning hela tiden, var det inte konstigt. Fram till att hälbenet gick sönder i högerfoten, hade jag hoppat på kryckor, men nu blev det ortoser och rullstol. Jag var med min fru på Gotland en vecka under sommaren och jag minns en del av det, men sedan finns massor av minnesluckor ända fram till den 24e oktober när min fru fyllde år och sedan sex dagar senare när jag skulle amputera höger fot 15 cm under knäet.

Jag vaknade upp efter operationen, men kände mig inte ett dugg bättre, jag mådde tjyvtjockt och sov 20 timmar per dygn. Ett konsultationsmöte sammankallades med alla inblandade. Där var infektionsläkare, ortopedkirurg, hudläkare, diabetesläkare ch så förstås jag och min fru. En lång diskussion hölls runt hur man skulle fortsätta och det togs beslut om att försöka rädda vänsterfoten genom att operera bort sårvävnaden och transplantera hud över. Hälen skulle aldrig bli vad den varit, men jag skulle kunna använda foten, det var planen.

Jag sa inte många ord under mötet, men efteråt hade jag en kort diskussion med min fru. Hon, som jag, såg framför oss en evighet av ändlösa problem med hud som inte läker, smärta och dalande livsgnista, så jag fattade beslutet på mindre än någon minut. Vi kallade tillbaka hela gänget om varit med på mötet och jag sa till dem att jag vill inte detta, ni får ta av den andra foten också.

Min fru var mycket deprimerad och hon hade åkt till sina föräldrar för att få lite andrum, tröst och omhändertagande. Hon var övertygad om att hon skulle få hem en "grönsak" att ta hand om 24-7. När jag ringde dit den 20 november, bara en timme efter att jag vaknat upp ur narkosen, svarade svärfar och jag hörde att han sa till min fru -"jag tror inte att han har blivit opererad än för han låter så pigg".

Ortopedkirurgen som utfört amputationen sa att jag tagit ett bra beslut, det fanns bara ett blodförande kärl kvar till foten och det var svårt angripet av infektionen. Kallbranden hade varit högst två veckor bort sa han.

En mycket, mycket stor sten hade lyfts från mina axlar, det var som att vända på en hand och jag kände mig helt befriad från de dimslöjor jag varit höljd i det senaste året. Pigg och glad som en lärka helt enkelt och min fru blev oerhört lättad. Men hon var fortfarande fullständigt övertygad om att hon skulle få mig att ta hand om som ett litet barn. Det spelade ingen roll vad jag försökte förmedla - att jag aldrig skulle acceptera en sådan verklighet för mig själv. Jag sa att hon skulle inte märka någon skillnad på mig före och efter och jag kunde se att hon hoppades att det skulle bli så, men att hon inte vågade tro ett enda ord av det.

En lång tid följde där massa praktiska problem tillstötte. Jag skulle få hjälp av kommunen att ordna till hemma så att jag kunde ta mig fram i rullstol, komma upp för trappan till sovrummet osv, men det dröjde. Jag löste alla problemen själv och när snickaren dök upp tre månader senare, tackade jag för omtanken, men bad honom åka igen. Jag ville inte ha någon hjälp nu, för hur hade kommunens handläggare tänk sig att jag skulle klara tiden fram tills dess de behagade skicka snickaren? Han skulle väl ha varit där och fixat till allting INNAN jag kom hem, inte tre månader efter.

Det rullade på, min fru märkte förstås att trots att jag inte hade några fötter och satt i en rullstol som var oerhört svår att ta sig fram i på en kuperad skogstomt, så klarade jag i stort sett allting själv. Hon var gladare och mycket lättad över att jag var så envis som jag är. Framåt februari 1998 fick jag börja göra avgjutningar av stumparna för protesanpassning och nu kom jag in i ett nytt skede med nya människor och nya förutfattade meningar.

När såren efter amputationen äntligen var helt läkta fick jag prova att gå på proteser. jag mötte många märkliga åsikter om hur detta skulle gå till. Till och med personalen på gåskolan sa att -"nu ska du inte tro att det bara är att resa sig upp och gå". Några medpatienter menade att eftersom jag var dubbelamputerad skulle jag vara tvungen att alltid använda två kryckor. Jag är av naturen skeptisk mot alla förutbestämda sanningar och jag ställde därför hela tiden frågan -"jaså, varför det?"

Jag var på gåskolan totalt fem timmar efter det att jag fått proteserna, en timme per vecka i fem veckor. De första två gångerna gick jag i barr, sedan två gånger med rollator och den sista gången med kryckor, sedan tog jag hem proteserna. Jag insåg omedelbart att kryckorna var en belastning på en kuperad skogstomt, de fastnade överallt och blev mer hinder än stöd, så jag skippade dem på en gång. Därefter har jag gått på som vanligt. Personalen på gåskolan fick skriva om sina sanningar och medpatienterna fick tappade hakor.

Första dagen jag klev in genom dörren hemma och min fru mötte mig med världens största leende sa hon -Oj, jag hade glömt hur himla lång du är".

Efter detta har jag bara haft en medicinsk downperiod till. Våren 2007, en dag i början av april skulle jag lasta min fyrhjuling på släpkärran och köra 8 mil till en verkstad för service. Jag kände mig flåsig och det tog all min kraft att bara dra fram den lilla släpkärran, montera ramperna och köra upp fyrhjulingen. Jag flåsade och fick mjölksyra i låren bara av att gå.

På natten efter vågade jag inte ligga ner och sova, så jag satt och sov för att jag inte tyckte att jag kunde andas ordentligt när jag låg ner. På morgonen ringde jag till hjärtintensiven och fick komma in direkt. Jag hade en känd kranskärlsförträngning, så jag behövde inte gå via akuten.

Min fru blev oerhört orolig och hon blev tvungen att sjukskriva sig och ta hand om barnen. Hon visste att jag förmodligen inte skulle överleva en bypassoperation och hon var orolig för att jag skulle dö.

Det visade sig att jag hade fått nästan stopp i det förträngda kärlet och hjärtat drabbades av syrebrist. Man gjorde en angioscopi via ljumsken och ballongvidgade två kärl, varav ett försågs med två så kallade stentar (metallnät). Jag hade haft tur, det kunde ha blivit en hjärtinfarkt, men det stannade vid en kraftig syrebrist. Sedan dess har det fungerat bra.

I januari 2008 gick jag in i väggen mentalt och hamnade i en svår depression, den tredje i mitt liv. De förra två tog jag mig ur själv, men denna gång var det för mycket som vällde över mig på en gång. Det började med att en tioårig pojke vådasköt sig till döds med sin fars revolver. Allt vällde över mig på en gång, hela livets våndor kom som en tsunami och dränkte mitt hela jag.

Min fru blev chockad, mina vänner likaså. De har haft den bestämda uppfattningen att jag är en slags mental stålman. För första gången i livet fick jag äta antidepressiv medicin och gå i terapi hos kuratorn på dialysen en gång per vecka i ett halvår innan jag var helt tillbaka igen.

Nu har jag sedan ett år tillbaka ökat på min dialysvolym till 21 timmar i veckan för att göra behandlingen lindrigare. Jag hade haft 5,5 timmar sedan 1992 och det började kännas lite tungt för kroppen. Jag presenterade mina tankegångar runt detta för min dialysläkare och sa att jag ville förlänga tiden för att kunna sänka hastigheten på blodpumpen i dialysapparaten så att behandlingen skulle bli lindrigare. Jag fick som jag ville utan prut och det har funkat riktigt bra.

Detta är min medicinska historia och min kamp för ett vanligt värdigt liv. Detta tillsammans med min svåra barndom med återkommande våldsinslag i vardagen av både fysisk och mental karaktär har danat mig till vad jag är idag. Det har inte gått lika "bra" för mina syskon. Min lillebror är död, min syster har gått i terapi hos en psykiater i hela sitt vuxna liv och min andra bror har isolerat sig från all kontakt med oss andra.

Jag kom ut starkast, men det har kostat mycket. Ändå är det så att jag älskar mitt liv och de mina här hemma och jag vill inte byta bort någonting.

Det här är bra fråga

Vad var det ni skulle göra? Befria mig från energitjuven /kvävande äktenskap)

Hur gjorde ni för att göra det? Bestämde mig för att gå utan att vända mig om och packade allt och flyttade ut.

Vad upplevde ni efteråt ni gjorde det? Befrielse,lättnad FRIHET. Undrbar känsla

Vad belönade ni er själva med när ni tog tag i saken? Frihet och  och en viktig sak att aldrig mer fastna i musföllan.